Aftonbladet – 31 maj 1845, sida 2

lek, men framför allt af ödmjukhet. Då jag satt . min ensliga cell, endast med den stela, liflösa tomheten, med snö, storm och vinterna!t omkring mig — då lefde, rördes inom mig, hvad som ursprungligen borde utgöra väckelsen för all konst, den oupphörliga, stilla aningen, lyssnandet, spejandet och forskandet på den inre bimmelska ingifningen och rösten. Sedan jag lefver i verlden, och dess brusande vågor med sina döfva::de bränningar slå mitt öra, har den förra inre kunskapen blifvit sluten och förseglad. — Min dotter, tog gubben till ordet, jag kar ej tåla att du orättvist anklagar dig sjelf. Mycket, äfven i den allvarligt bibliska och stora sti len har lyckats dig. Har icke Abrabams offei skördat högsta lof och beröm af alla konstkännare — Emedan det var verldsligt, sinnligt uppfat tadt, anmärkte Skolastika, emedan fadrens smärt: uttrycktes, i stället för den fromme hjeltens tros ifver. Och hvad berömde man? Grupperingen fördelningen af ljus och skugga, effekten, — hurt smått och fattigt är icke allt detta emot skapelsen af själar, hvilka äro kallade att genom jor diska medel afslöja gudomliga hemligheter. — Så återvänd till ditt kloster, sadej gubben Måla åter helgonbilder, måla dem, såsom du for dom gjorde det. — Jag kan det icke, min far, och deri bestå min olycka. Den mest fulländade konst ersätte ej ett vanhelgadt hjerta. Kunde jag med min: genomgråtna nätter återköpa hvad jag förspillt återfå sinnets frid och oskuld, tron och kärleken då skulle jag först åter kunna måla bilder, såson jag förr målade dem. I — Skulle då genom kunskapen oskulden 3å för