SKOLASTIKA.) NOVELL AF ÅA. VON STERNBERG. VIT. Sedan Emil bortgått, lcmnade en beslöjad dam hotellet och försvann på en bakgata. Hon be steg en hyrvagn och lät den hålla framför ett hu: i ett aflägset stadsqvarter. Skyndande uppför trappan, inträdde bon till en gammal och säng. liggande man, som med alla tecken af öfverraskning och glädje bad henne vara välkommen. De! är liksäl icke rätt, älskade dotter, att Di kom mer till mig denna tid på dagen, som ni kundt begagna för er herrliga konst. Jag hade hellrt sett, om ni sparat ert kära besök till i skym ningen. — 0, min dyre far! ropade den inträdande Denna gång förer mig en sorglig anledning hit Jag är sjuk, dödligt sjuk; var min läkare, fö andra gången min räddare! Gubben betraktade henne med smärt:am rö relse och sade sedan: — Nå tala då, älskade Adele! — Icke detta namn! kalla mig Skolastika, mi far. Jag bar detta namn, då jag ännu var lyck lig och skuldfri. Så kallades jag, då ännu de svala, hvita slöjan betäckte mitt brännande huf vud. Ack, under denna benämning måste ja anropa kärk k och barmhertighet, om deras väl signande röster skola ljuda till mitt bjerta. — Nå då, Skolastikal sade gubben. — O, detta ljufva, beliga namn! suckade me förklaradt leende den unga, sköna qvinnan, ec Se ÅA. B. Ja 114, 115, 146, 147, 149 120, oc