Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 3

själ och beröfvade den allt mod. Jag hade aldr Ihaft någon aning om fasan af ett sådant lif. Kl stermurarne, om än de undandragit mig verlder I slans och skönhet, hade likväl varit ett skyddar jde täckelse för alla de föremål af osedlighet oc elände, som jag nu rysande måste skåda. Det kor så vida, att jag bälvade tillbaka för hvarje mensk lig beröring, emedan jag alltid fruktade lasten besudlande hand. Andtligen sände himlen rädd ning — den kom, då jag redan med brustet öga tärd af hungrens qval, låg på trappan af en prakt full kyrka, som sträckte sina stolta kupoler oci spiror öfver närgränsande palatser. En åldri; man, med fint bildade drag, omgifvet af grånade lockar, uppreste mig genom sitt mildt tröstand tilltal. Jag sårade äfven honom genom köld oci misstreende, men hans varma bjerta skådade ge nom den hårda skorpa, som omgaf mitt. Jag måste följa honom till hans boning. Han va konstnär. Hvad hans ord, hans medlidande icke förmådde, det verkade hans målningar. Jag fanr mig snart hemmastadd hos denne ädle. Hurt skall jag för er kunna förklara, hvad godhet och kärlek åstadkommo? Huru låter sig beskrifvas, hvad som föregår i plantans inre, då den länge saknade solstrålen genomtränger den med lif och värma? Så samlade och lade en ädel och dygdig menniska frid och kärlekstro, på mitt sårade hjerta. Han och konsten verkade gemensamt att höja mitt väsende utur förstörelsens ruiner, att ånyo uppfriska den förbleknade gestalten. Vid den första bild, jag målade, gick åter den första bön från mitt hjerta. Jag hade genomvandrat öknen och befann mig nu vid en grönskande oas, med palmer och friskt vatten. Min far — så kallade jag den gode, ädle, barmhertige — hade utur revolutionens stormar räddat en liten förmögenhet; bans fru och dotter, hvilken sednare redan förvärfvat sig anseende såsom konstnärinna, hade döien beröfvat. honom; han stod ensam, och de tunder, konsten icke lifvade honom, gjorde nu