Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 3

— O, hura underbart! Om Paris visste, at det i sin elegantaste, skönaste fru, i sin ypperst konsttalang, dyrkade och ärade — en nunna! — Hör mig, Emil. Mitt klosternamn var Sko lastika. Jag var ett fattigt faderoch moderiös barn, som af giriga slägtingar inneslöts i ett rysk kloster, nära Kiew. Till ensligheten af min fri stad, till den stilla hamn, der frid och fromhe! rådde, trängde sig en verldsman, ung, skön och förförisk. Låt mig, min unge vän, få kasta er slöja öfver denna del af mina händelser. Der mannen, som bortiförde mig från klostret, var en rik, ung ryss, af förnäm familj. Han förde mig till Paris. Jag älskade honom och hade fästat hela mitt hopp, hela min lefoadslycksalighet vid hans hjerta — och denne man bedrog min arma, troende själ, sönderslet mitt bjerta. Skön, rik och af verlden sökt och beundrad, kunde en kärlek, sådan som min, icke bibehålla och fängsla ett lättsinnigt och äregirigt hjerta. Han gaf Mig hvad verlden kallar kärlek, men icke den himmelska, eviga, som lågade i mitt bröst. Verldens son förstod mig icke. Han hade slitit mig från mitt hemland, såsom man upprycker en fältblomma utur en jord, som varit henne anvisad, för att låta henne på främmande mark vissna och bortdö. Anländ till Paris, upptäckte han, att Jag ej kunde blifva hans maka, men att jag alltid fortfarande kunde anse honom såsom min vän. Full af harm och svårmod skiljdes jag ifrån hoom; men hvarthän nu i denna bebodda öken, det kolossala, omätliga Paris? Utan skydd, irrade jag, nära vansinnig, några dagar omkring. itt återvända till honom, som förrådt mig, som ag hatade, ville jag icke — hellre valde jag dölen. Det var nära, att jag funnit den... De lilanden och försakelser jag ålade mig, för att, med n liten summa, som jag kunde betrakta såsom nin tillhörighet, uppehålla lifvet och den öfverifvenhet, hwaruti mitt sinne, i följd af sorg och! opplöshet, sig befann — allt detta böjde min!