Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 2

och fördel åt den som utmärker sig; se der den sanna sporren till framsteg. tetonnstäksemsekntststods— rr o 2 (Insändt.) NÅGOT OM BRANDSYNSFÖRRÄTTNINGARNE I SVERGES HUFVUDSTAD. Man skulle väl icke utan skäl kunna tro, att i Stockholm, der Rikets högsta upplysning Bör hafva sin föreningspunkt och likasom sprida sig till alla dess delar, omförmälde anstalt icke borde eftergifva, om ej öfverträffa dem, som ega rum i rikets öfriga städer. En blick på författningen, hvarefter brandsynerne i Stockholm förrättas, och någon kännedom om huru dervid tillgår, skall likväl medföra ett annat begrepp om förhållandet. Berörde författning är Ööfverståthållare-embetets kungörelse af d. 49 Maj 1796. Om man den tiden trodde sig icke böra vara så nogräknad med eganderättens helgd i annat fall, än då den stördes af tjufvens hand, tyckes likväl nu, sedan 4899 ett högre begrepp om medborgerliga rättigheter och skyldigheter bör hafva utträngt godtycket, all aktning för iganderätten icke borde äsidosättas genom felaktiga institutioner. Enligt 2 8 i nyssnämnde författning förrättas brandsynerne af brandmästarne (2:ne), 2:ne borgare,. en byggoch murmästare, en kakelugnsmakare och en sotare, således 8 personer, i närvaro af stadsfiskalen, en polisbetjent och en assistent; summa 41. Nog synes personalen vara tillräcklig, om ej öfverflödig. i fall gamla ordspråket gäller för något: ju flere kockar, ju sämre soppa. Dessa besigtningsmän äga i många fall, enligt 3 och 4 SS, fatta oöfverklagliga besiut och döma likasom en ståndrätt till ögonblicklig verkställighet. Husägaren kallas icke. År han händelsevis närvarande, så må det så vara, i annat fail går det ändå för sig att afrifva tak och väggar, göra eldstäder obrukbara och sönderslå kakelugnar, under pretext att de äro utbrända eller spruckna. Ingen appell äger rum. Få måste likväl de fall vara, då fara för eld af gamla tak och väggar samt kakelugnar m. m. kan vara så stor, att icke en tid af åtminstone 14 dagar kunde lemnas för närmare undersökning och bedömande af det för feiaktigt och skadligt ansedda, om husägaren, som alltid borde underrättas när brandsynen inträffar, bestrider brandsyns beslut att något genast förstöra, i stenhus åtminstone, som äro brandförsäkrade och följakteligen af brandförsäkringskontoret godkände; och aldraminst måtte då någon fara vara om brandsynen anser en kakelugn vara utbränd eller sprucken, att med densammas förderfvande uppskjutes intilldes öfverbesigtning kan ske, enär brandsynerne förrättas i Maj och Juni månader, under och efter hvilken tid till Oktober månads början ingen eldning i kakelugnarne lärer äga rum. Huru beskaffad skall dessutom en kakelugn vara då den är utbränd? Finnes väl något bestämdt gifvet kännetecken derpå? Har man väl exempel på att genom en utbränd kakelugn eller en som haft nägot kakel sprucket vådeld uti stenhus, der kakelugnen är omgifven af idel stenmur. någonsin ägt rum? Imedlertid är ingenting för husegaren i Stockholm så blottstäldt för brandsyns förkastelsedom som kakelugnar, åtminstone är detta den erfarenhet författaren af dessa rader hunnit förvärfva under nägra och 20 år. Lägger man nu härtill, att kakelugnsmakarne, som besigtiga och ofta emot husegarens protest sönderslå kakelugnar för det någon spricka finnes i fogningarna mellan stenarne, äro just de som hafva fördel af omsättningen, så är åtminstone alltid ensidighet i omdömet i detta afseende att befara. Enligt 4 af Brandsynsordningen, böra brandsynsistorna upptaga hvad brandsynerna anmärkt; men om husegaren, som till äfventyrs icke varit närvarande, får den underrättelse, att något af densamma blifvit i hans hus förderfvadt och brandsynslistan icke ett ord. derom nämner, i synnerhet om han vet att ict förstörda var i godt skick, huru skulle han då yedöma detta? Skall han anse det härleda sig från förställdt eller äkta nit hos någon af brandsyneförrättarne, eller af kitslighet, eller af lust att skada, ler af önskan hos någon af förrättningsmännen, att förskaffa det embete, hvartill han räknar sig, pekuniär förtjenst? I sanning, sådane frågor måste infinna sig hos den husegare åtminstone, som har låg brandförsäkring på sitt hus, följaktligen är högst anzelägen att det ej nedbrinner, och hos hvilken man ör förutsätta så mycket af förstånd och omtanka, att han sjelf tillser, det allt i huset är i det skick, att det icke genom eld skadas. Med ett ord, så som brandsynerne nu förrättas, är let önskvärdt, att snar förändring deri måtte ske, ch man gör sig den förhoppning, att stadens nitiske )tverståthällare ställer sig i spetsen för densammas istadkommande; och då det lärer vara få bus. som cke äro brandförsäkrade, synes som vore det rättast, Itt brandsynerne förrättades genom brandförsäkringscontorets föranstaltande och under dess öfverinseenle, efter sådan ordning, som blifver af Kongl. Maj:t röfvad och fastställd, sedan så väl vederbörande c etsm: ndigheters som husegarnes hörande förorö