Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 2

votid? Har man kunnat säga er, att jag icke be jalat min skuld till den stränga gudinnan, som icke utan återtjenst förlänar sina gålvor? — Nej, nej! ropade ynglingen; af allt detta vet jag ingenting. Jag såg er endast stå framför mig skön och oskuldsfull, som denna jungfruliga gudomlighet sjelf, och måste tro, att lifvets sträfva hand aldrig vågat nalkas så fena former. Har jag orätt? Det svårmodiga draget i Adeles ansigte antog nu en dystrare skugga. Det var den våidsama och utur själens innersta framträngande smärtan, som målade sig på detta så rent och spegelklart bildade anlete. Hon lade, såsom tröttad af en lång väg, sin arm på den unge mannens axel. — Stunden är kommen, började hon med sväfvande röst, då jag kan betala er sköna vänskapstro, er omsorg för mitt väl och mitt lugn. Ni skall få del af mina förflutna lefnadsöden. Ni skall se mig vandra på en slipprig stig, och hvad jag för verlden dolt i mitt lidande, bedragna bjerta, skall för er upptäckas. Mottag, min bäste Emil, denna stunds hemliga meddelanden, såsom en skyddande talisman i lifvets strider, hvilka äfven förestå er; ty hvem kan berömå sig af att hafva lefvat och sträfvat, utan att hafva mött någon fiende. — Tala! ropade ynglingen och tryckte den skönas hand ännu innerligare till sitt hjerta. Adele öppnade nu en liten låda, som stod på bordet, och framtog derur en sorgfälligt insvept bild. Hon borttog omslaget och räckte sedan taflan till sin vän. Denne betraktade porträttet uppmärksamt och sade sedan: T Jag ser en nunna sitta och måla framför en ställning. Har denna bild någon hänsyftning på edra lefnadshändelser? — En ganska nära, svarade konstnärinnan. Det är jag sjelf, som ni ser framför er. — Huru? en nunna? i — Jag var det.