Aftonbladet – 30 maj 1845, sida 2

Under det den unge artisten ännu var fördjupad i åskådning af denna sköna grupp, kände han ett sakta slag på sin skuldra, och då han såg sig om, stod den herrliga kungliga gestalten lefvande framför honom; en fru nära trettio år, smärt, med sköna, ädla former, själfull blick och med ansigtsdrag, utvisande en viss melankoli. Hennes blick, då den sänktes, antog ett intagande vemod, en till hjertlighet gränsande vekhet. — År ni här, kära Emil, sade hon. Hvarföre, om jag törs fråga, har ni låtit mig hela veckan vänta på er? Hvad har så länge afhållit er ifrån er bästa vän? — Min dyra Adele, svarade den unge mannen; skall ni tro, om jag försäkrar er, att det varit afund, missundsamhet, kalla det hvad ni vill, — kortligen en förhatlig känsla, som dessa dagar qvarhållit mig på mitt ensliga run. Då hela Paris strömmade till ert hotel, ville jag icke komma. Hon saknar dig icke, ropade en stämma inom mig. Under de loftal, som ljuda emot henne från alla läppar, är det beröm du kan gälda, något så obetydligt, att det ej kan annat än öfverröstas af den stora mängdens jubel. — Ni afundas alltså det lilla beröm jag skördat? sade Adele. — Ja, svarade han hastigt. Adele satte sig. Det leende, med hvilket hon, betraktat sin unga vän, öfvergick nu till allvar och eftersinnande. Med armen stödd emot marmorbordet, lade hon den skönt formade handen på pannan, och det var som ville hon tvinga och stilla andar från en förgången tid, hvilka plågande rörde sig. Hennes bröst höjde sig och en suck gaf det tryckta hjertat luft. En lång tystnad herrskade; ändtligen sade Adele: — Hur långt har ni hunnit med er bild, Emil? — Huru långt? upprepade den unge konstnären, så oändligt långt, att jag derigenom afstår rån all förboppning, all lefnadslust. I mildare