Aftonbladet – 28 maj 1845, sida 2

— Hvad fattas dig? ropade hon. — Intet. Tag bort kransen, sade Skolastika. Du vet, alt en sådan prydnad icke tillhör oss. — Jag vet det, sade den lilla nunnan suckande. Ack, hvad verlden derute ändock måtte vara skön! Hade du väl lust, Skola, att en gång skåda den? Denna fråga, ehuru oskyldig och otvungen, gjorde dock ett djupt intryck på den, till hvilken den var riktad. Ilon undvek att svara derpå, och Marfa sade: a Har du icke hört något om vår Bojar? o— Vår, svarade Feodora stött; du vet alt jag icke har något med din Bojar att skaffa, att du kan behålla honom för dig sjelf. Fråga mig om jag hört något om Zaren, och jag skall svara dig. Men jag har ej sett honom, han synes försvunnen; deremot har jag mött målarelärlingen, som arbetar i galleriet, och kan du tro det, Marfa, han var så lik min Zar, som ett ägg. — Om du fann det, hvarföre frågade du icke efter hans namn? sade Marfa lifligt. — Jag fråga honom? skulle det passat sig? En kejserlig embetsmans dotter i samtal med en lifegen! — Ah, i det fallet är jag ej så nogräknad, sade Marfa; jag talar vid vår vedhuggare, då jag någon gång har den äran att träffa honom. Tyst, är det icke kossacken som låter sina sköna toner ljuda? — Du bedrar dig, Anvuska är i dag föga hågad att gynna oss med sitt sällskap. Detäri dag hennes onda dag, då hon drifver omkring i skog och mark. Redan tidigt såg jag henne tåga ut med bränvinsflaskan under armen. — Är det då hennes födelseeller namnsdag? frågade Marfa.