Aftonbladet – 27 maj 1845, sida 3

heter till förmån för de adliga qvinnorna. Skulle riddarhuset hafva representerat adeln i massa, i stället för blott den ena hälften deraf, så hade utslaget på detta rum otvifvelaktigt blifvit annorlunda. Nu var det allenast från de andra, de oadliga stånden, som den i representationen lottlösa afdelningen af svenska adeln måste erhålla sitt värn och beskydd emot dem, hvilka hetas vara dess ombud, men i denna fråga utgjorde dess .vederpart. Hvilke, som härvid lag utgjort de till karakteren ridderlige, hvilke motsatsen deraf, finner man utan svårighet. Vi hafve icke anfört detta, för att derigenom bereda rum åt fröknar, friherrinnor och grefvinnor att sitta på riddarhuset med rösträtt; ehuru det torde vara svårt nog att neka, det icke de i vissa frågor (såsom t. ex. just den, hvarom vi här tala) borde hafva en i grundlagen utstakad rätt, att åt sig utse serskilda och enkoma ombud, hvilka kunde bestå i personer af det manliga könet, för att icke stöta fördomen att se qvinnor deltaga i politiska öfverläggningar. En så naturenlig och förnuftig rättighet skulle dessutom vara analog med hvad qvinnan i rättsväg i många andra fall redan åtnjuter. Om t. ex. en syster tvistar med en broder, eger hon att inför domstolen föra sin talan genom sin förmyndare eller någon som hon befullmäktigar: hon är, med ett ord, icke pligtig, att hafva samme sin broder, med hvilken hon råkat komma i delo, till advokat i sjelfva den process, hon mot honom förer. Hvad vi velat påpeka är en af det närvaranle representationsssättets tydliga ofullkomligheter. Man måste väl slutligen en gång öppna ösonen, för att se det dagsklara i den satsen, ut nämnde egenskaper omöjligen med någon säkerhet kunna påräknas hos en bördsadel, emedan de, såsom allt hvad till karakter, själsnatur och lynne hörer, endast äro beroende af personens andliga beskaffenhet, men icke af den materiella omständigheten alt vara född af den eller den. Verklig och sann Adel, då man dermed förstår enheten eller samlingen i riket af allt det till karakteren ädla och upphöjda, kan följaktligen icke tänkas utan såsom oberoende af bördsadeln, med ett ord, såsom någonting helt innat än den, och blott existerande uti de peronligheter (de må genom födseln höra till hvad tånd som helst), hvilka utmärkt sig för de upplöjda och ädla egenskaper, hvarom frågan är.