Aftonbladet – 27 maj 1845, sida 3

SKILLNADEN EMELLAN ADELN OCH RIDDARHUSET. Man påstår att svenska adeln på riksdagarne är representerad genom sitt riddarhus. Att så är i de flesta frågor, nekas icke. Om detta representationssält för adeln är det bästa möjliga blir en annan sak, derom tala vi icke nu, men man kan åtminstone säga, att för adeln utgör riddarhuset den representativa organen på riksdagarne, sådan den för närvarande må vara. Likväl måste vi ånyo anmärka, att detta endast gäller för de flesta frågor, men icke för alla. Den nyligen afgjorda lika -arfsrätten har utgjort en så beskaffad fråga, att en fullkomlig skill-. nad i afseende på den företer sig emellan Adel och Riddarhus, och att den förra icke med skäl kunnat anses representerad genom det sednare, uti det målet. . Adeln innefattar nemligen ej blott den manliga, utan äfven den qvinliga Personalen af de med adelskap begåfvade i riket. Riddarhuset, deremot, består endast af män. Männen kunna vara qvinnornas ombud och sakförare i alla sådana mål, der de begge könen hafva enahanda eller åtminstone icke stridiga intressen att bevaka. Vi påstå icke, att äfven här männen alltid och allestädes nödvändigt skola vara de bästa ombuden för qvinnorna; och huruvida iecko dessa i många fall skulle föra sin egen talan vida bättre sjelfva, ställes derhän. Men vi säga, att i alla sådana mil, som de nämnda, kan det likväl, utan juridisk oformlighet låta sig göra. I en fråga åter, der saken, som skall algöras, består uti någonting, der mannen och qgvinnan nom samma stånd halva skilda och stridiga infressen, kan icke den förre uppträda såsom på Nn gång sin egen och tillika den andras ombud, itan att härigenom en både juridisk och social orimlighet eger rum. . Det är alldeles detsamma, som om inför domsol, der en sak skall slitas emellan tvenne parter, den ene af dem skullel sakna rättighet att öppna sin mun, men den anIre ensam egde att få tala och göra sina påstånden gällande. I just denna ställning bar svenska riddarhusot befunnit sig emot hela den ena hälften af svenska deln. Också har följden icke uteblifvit. De adliga nännens egoism eller fördom (nemligen deras, som ; utgjort pluraliteten vid voteringen) har icke velat ftergilfva någon del af sina stipulerade arfsrättig