Aftonbladet – 27 maj 1845, sida 2

KV Hu ordiskt herrlig, framgick utur natt och dunkel en wy firmamentets sol, lik ett sändebud från en verld, ull af ljus, rikedom och skönhet. Skolastika afgaf berättelse om arbetet för förestånderskan och antyddes af denna, att ytterligare vaka öfver bildens framskridande och fullbordan. Skolastika fann sig äfven pligtig att omtala sitt sammanträffande med konstnären, hvilket likväl gjorde föga intryck på klostrets annars så stränga herrskarinna. Han är en adelsmannens lifegen, sade hon. Hans förmätenhet att, emot förbudet, qvarstadna i galleriet borde straffas, om man icke kunde frukta, att derigenom förolämpa vår granne. En lifegen måste ock anses såsom hvarje annan arbetare, för hvilken klostret öppnas då någon reparation behöfves. Skolastika kände, att detta förliknande icke kunde tillämpas på den unga mannen, hvars bekantskap hon gjort på ett så ovanligt sätt. Om ock Dimitri, — så kallade sig konstnären — var en lifegen, så stod-han dock på ett trappsteg af bildning, som tillförsäkrar honom högre afseende och aktning, än klostergebitets öfrige arbetare. Förestånderskan hade icke sett eller talat med honom, i sådant fall skulle hennes skarpt iakttagande öga upptäckt konstnärens högre ståndpunkt och vidgade lefnadsåsigter. Skolastika, nu tvungen att dagligen sammanträffa med honom, sönderbröt det ena stängslet af försigtighet och misstroende efter det andra, och för hennes stilla, skapande själ, för hvilken det var ett behof att hängifvas, blef det förtroliga meddelandet stundligen större och öppnare. Hela timmar förgingo, då hon, sittande framför stafletten, betraktade Dimitri, under det han arbetade, Ofta ordnade hon för honom fär