Aftonbladet – 26 maj 1845, sida 2

blifver då äfven en annan, och derom vill man, under den nu herrskande stämningen, icke höra talas, ja, en lång och svår erfarenhet erfordras för alt bibringa norrmännen en annan öfvertygelse. Vi hoppas likväl blifva förskonade från en sådan erfarenhet, och af hvad jag längre fram får tilltillfälle utveckla, skall det synas att detta hopp icke saknar grund. Hvad den här omhandlade bristen på ett öfverhbus eller annan dylik stadig konservatif inrättning angår, så kan man visst icke misskänna den nytta, som ett tillbakahållande element i lagstiftningen medför, lika litet som man kan vara blind för gagneligheten af att den, i vår statsförfattning starkt utpräglade, demokratiska tendens, som eljest blott i konungamakten har sin motvigt, erhölle en dämpare (sourdine) inom sjelfva nationalförsamlingen; men man må äfven å andra sidan erkänna, att ett öfverhus, der det icke, såsom i England, är grundadt i sakens natur, och har en historisk rättighet, ej sällan köpes för ett pris, som principen af demokratisk frihet och jemn!ikhet ej kan tåla vid, samt att det i andra hänseenden torde skada långt mer än det gagnar, i synnerhet då man, såsom det hos oss blefve fallet, måste tillskapa ett öfverhus, d. v. s. göra det af intet, eller af en opassande materia. Den tillbakahållande och modererande principen ligger hos oss i Konungamakten, och en kraftig, upplyst och frisinnad styrelse skall aldrig sakna förmåga att gifva det tillbörlig vigt och inflytande, enär våra storihing väl aldrig komma att lida brist på anhängare af konservativa politiska grundsatser, och regeringen dessutom 1i det suspensiva veto — hvilket så oblidt anses, men likväl hos oss är en sanning, emedan konungamakten just för dess suspensiva egenskap med all trygghet kan begagna det — besitter en dämpare, som i sanning ej är alt förakta. Att det slutligen måste vika för folkets mening, är, efter vårt föreställningssätt och efter andan i vår, på folksuveräniteten grundade statsförfattning, alldeles i sin ordning, och kan svårligen åstadkomma någon olägenhet, så vida regeringen blott är hvad den bör vara och nationalförsamlingen ej är alltför häftig. När man noggrannt iakttager alla de vilkor dem grundlagens 79 fordrär, så vida ett beslut, ändå att Konungens sanktion derå icke följer, skall blifva lag, så är sannolikheten att folkets mening har träffat det rätta och att regeringen tagit miste så öfvervägande, att det alls icke innesluter någon orimlighet, att nationalrepresentationens mening i detta fall vinner segren. Ett motsatt förfaringssätt skulle, med afseende på naturen af våra offentliga förhållanden, som bland annat göra en i fransk eller engelsk mening tagen ministerstyrelse eller majoritetsregering till snart sagdt en politisk orimlighet, förvandla folkets lagstiftande makttill en chimär. Men jag har kommit för långt från mitt ämne, Storthingets yttre fysionomi, och återvänder dit. (Forts. följer.)