Aftonbladet – 26 maj 1845, sida 2

HYPPes, Mart Mete ove ff Hild MATT TCL grundlagliga tiden för Storthingets sammanvarc var utlupen med förra månaden, och det sitter nu, som man här säger, bpå Kungens nåd. Sannolikt kommer det äfven att sitta till den ytter. sta terminen, som, efter H. Maj:ts svar på tinget: begäran om prolongation, utan tvifvel blifve September månads början. Grundlagens författare som på den korta tiden af 4 månad fullbordade det verk, som lade grunden till folkets emancipation och nu utgör dess stolthet och lycka kunde icke gerna föreställa sig, att tre månades skulle i allmänhet blifva otillräcklige för de hvar tredje år sammanträdande nationalförsamlingarne Sådant har likväl förhållandet blifvit. På kor tare tid än ett halft år skulle näppeligen vår: storthing, oaktadt deras omisskänneliga arbetsam het och machineriets enkelhet, förmå utföra sit värf, äfven om vi en gång hunnit reorganiser: hela vårt föråldrade lagskipningsväsende, hvara till dato, alla försök oaktadt, endast kriminallager kommit till stånd. Norska staten 48414 kunde liknas vid en gård, som i många år legat i träde eller blifvit sköflad, och som då ånyo skulle upp brukas och odlas efter förnuftiga principer. Mycket var således här att taga i akt, och med der inträdande utvecklingen i alla riktningar måste äfven arbetet växa. Tages tillika i betraktande, att nationalförsamlingen, enligt våra former, ha afsörande rösten i statens vigligaste angeligenheter, och att den, såsom lagstiftande, beskattande, beviljande och kontrollerande myndighet, mi sträcka sin verksambet till alla grenar af statsbestyret, så inses lält alt föremålen för storthin. gets arbeten, åtminstone intill dess organisationer af den nya samhällsordningen är fullständigt genomförd, måste snarare ökas än minskas. Närvarande Storthing eftersätter ej heller ar betet, det håller sammanträden nästan hvar dag och så väl der, som i kommitteerna herrska den största verksamhet. Man talar måhända nå gon gång för mycket öfver detaljerna, men vår: förhållanden göra detta mer ursäktligt. Hvad norska storthingets yttre fysionomi angår, så finne väl knappast någon debatterande och voterande församling, som har en mer sansad och allvarlit prägel, en enklare och regelmässigare arbetsordning. Församlingssalen är liten och oansenlig, oct lemnar snart ej mer utrymme för representan terne, hvilkas antal stigit till 404. (Bestämmel sen i grundlagens 39 , att representanternas an tal ej må vara mindre än 73 ej heller större är 100, upphäldes på sistlidne storthing.) Dessa re presentanter hafva sina platser i alfabetisk ord ning efter namn på de amt och städer dem d representera, på bänkar, som äro ordnade i halt cirkel kring presidentens stol, från hvilken de höj sig amfiteatraliskt mot det temligen rymliga, me likväl för den massa åhörare, som ständigt be lägrar dörrarne, alltför otillräckliga galleriet, son intager nära de tre väggarne af salen. Storthin get och Odelsthinget begagna båda denna sal, me! lagtbinget har sitt eget, derintill stötande sam lingsrum, inrättadt på samma sätt, men långt min dre, ehuru rymligt nog, emedan lagthinget utgö blott 1, af storthinget. Att för öfrigt dessa båd afdelningar icke kunna anses för, eller äro beräk nade på att gifva norska representationen karak teren af ett fullständigt tvåkammarsystem, är äl ven i Sverge väl bekant. Det är blott såsom kon trollerande och lagstiftande myndighet dessa tv afdelningar af storthinget göra sig gällande; i förr afseendet derigenom, att odelsthinget utöfvar de undersökande och anklagande, och lagthinget der emot, i förening med höjesteret, den dömand myndigheten, samt i sednare afseendet, derigenor att odelsthinget har initiativet och den störst beslutanderätten, medan lagthinget äger en prö vande och uppskjutande makt och utöfvar en ver kan af ungefär samma natur, som bestämmelse om den upprepade läsningen af en bill i engelsk parlamentet. Liksom de här omhandlade afde! ningar äro beståndsdelar af en och samma föl samling, och likasom; med afseende på lagfrågo hvilka gått två gånger fram och tillbaka mella aldelningarne, utan att dessa kunnat blifva enig: ett slutligt afgörande i storthinget med en plura litet af 2, är nödvändig, så sker i allmänhet heller valet till lagthingets medlemmar (hvilke företages i storthinget och bland dettas egna med lemmar) med nigot afseende på medlemmarnc kända eller förmodade politiska tänkesätt. Ma har väl varit böjd att anse lagthinget som et! slags öfverhus, i det minsta så vida, att man vän tat att der finna den politiska konservatismer starkaste representant; men detta är en villfarelsc ehuru det ej kan nekas, att man på några af d första storthingen gjorde min af att följa en si dan princip, i det man i lagthinget för det mest invalde sådane storthingsmedlemmar, som med a seende på deras ställning 1 samhället eller der: kända tänkesätt kunde anses hylla moderat kor servativa grundsatser. Skall imedlertid konservatismen göra sig gä lande i vår nationalförsamling, så är det väl rin ligast, att den väljer sitt hufvudqvarter i lagthir get, då denna afdelning, till följe af sin statsrät liga betydelse, är mest egnad att i sitt sköte up) taga de befintliga, konservativa elementerna och Idetta afseende spela rollen af en öfverkammar Men om än grundlagen haft en sådan afsigt md lagthinget, har bon likväl så litet konseqvent g Inomfört sin åsigt, att hon snarare genom sta mA för lagthinagata anm un matt ine Att JAt has