Aftonbladet – 24 maj 1845, sida 2

min arm och slog honom i ansigtet. Slaget var hårdt, ty skinnet gick af mina knogar. Dernäst fattade em qvinna i mig; jag var tvungen att slå tillheone, och blodet sprutade ur hennes näsa öfver mit ansigte, så att jag icke kunde se. Jag var den enda öfver vattnet, men bron gjorde en svängning, och j:g kom under. Jag höjde mig upp igen, men menniskor under vattnet hängde sig fast vid raina ben. Jag var nu i en förtviflad ställning. Jag letade i fickorna och fann der min knif, hvars blad jag tog upp med ena handen, under det jag höll mig fast med den andra. Derefter skar jag rundt omkring mina ben, men kunde icke få dem till att släppa tag. Min knif och hand blefvo betäckta med blod. Ett fruntimmer fattade i min väst; hon var ung och vacker samt dotter till en handlande. Jag vi!le ogerna slå henne, men nöden tvang mig dertill. Jag gaf henne ett slag, och hon drunknade. Jag skall aldrig glömma hennes blick på mig; den tycktes säga: ni har mördat mig. Jag måste ännu en gång nyttja min knif mot en karl, kastade mig derefter ut mot en bät och blef uppdragen deri, tillika med två flickor, som hängt sig fast vid mig, och lyckligen förd i land. Den själsnärvaro, som hade uppchållit mig under denna pröfning, svek mig genast, så att man måste bära mig till ett värdshus. Jag tog der litet bränvin och gick sedan hem, med händerna och ansigtet fulla af blod. Jag gick till sängs och drömde om händelsen. Jag tyckte, att det fruntimmer, som jag sednast slagit, kom och förebrådde mig, att jag hade mördat henne. — STRÄNG JAGTLAG. I furstendömet Schwarzburg-Rudolstadt har:en förordning nyligen blifvit utfärdad, som föreskrifver, att om skott lossas på mark, der jagtrattigheten tillhör regeringen eller adliga personer, skall hela det distrikt, hvartill marken hörer, erlägga en viss plikt, i fall icke den, som lossat skottet, blir upptäckt.