Aftonbladet – 23 maj 1845, sida 2

—————— —— oo BRA — Jag märkte nu, att det gällde mig, och då jag icke tycker om offentligt skämt, vände jag beskedligt om, besteg åter min kamp och for vidare. Ankommen till byn, frågade jag efter de unge spefåglarnes namn och stånd, men man visste det icke. På krogen hade jag ett annatäfventyr. Jag satt med ryggen vänd mot dörren, då en man inträdde och gaf mig ett kraftigt slag på axeln. Jag vände mig om, och af förskräckelse var jag nära på att släppa bränvinsglaset, som jag höll i handen; ty hvem igenkände jag? Jo, Jermack! han och ingen annan, kossacken, som en gång var inqvarterad i mina föräldrars hus och med hvilken :ag var förlofvad. Den historien är nu bara trettio år gammal. Ian kallade mig ännu sin Ljukow, sin brud och ville kyssa mig. — Jermack! sade jag honom, jag är nu en annans brud. Hvems brud? ropade han; den stackarn hade icke förstått mig, utan skrek öfverljudt: O, du gamla underverk! tror du dig kunna vara brud åt två män! Ljubow! akta dig, det tar en snöplig ända. Det stod hårdt att för min gamle tillbedjare göra begripligt, huru förhållandet var. — Han hade för tjugo år sedan återkommit från Tyskland, der han gort godt byte, men alit var redan längesedan bortrumladt. Jermack blir aldrig rik, sade min far — och han hade rätt. — Förestånderskan kommer! ropade nunnorna och stego upp. En högvext, till utseendet allvarsam och sträng nunna inträdde med afmätta steg och ropade systren Annuska vid namn. Denna bugade sig och framtog en gammal läderväska och derur ett ark papper. — Här syster, sade bon med en röst, fullkomligt olik den, med hvilken hon berättat