Aftonbladet – 23 maj 1845, sida 1

förut förrättats af en klostertjenare. Men Annuska, som hon nu kallades, uppvägde en, om icke två män. Hon tröttades aldrig, och dagar och nätter ströfvade hon omkring på sin långhårige klippare. Hon drog till närmsta byar, öfver Kiew, inda till guvernementetz gränser, handlade och vandlade, slöt kontrakter och hemkom alltid, väl packad och glad, efter väl förrättade ärenden. Fill måleri och korsång kunde hon icke användas. Penseln undslapp hennes stora, röda och förfrusna händer, likasom synålen och fingerborsen skulle glida utur björnens ramar, och hvad sången beträffar, kallade hon noterna små satunsar, som hade sina egna hufvuden, och hvilka udrig velat lyda henne. Den gamla nunnans person och glada lynne voro kända öfverallt. I hvarje by, dit hon kom, omringades hon genast af en barnskara, som hängde sig fast vid de stora stöfarne. Hon utdelade bilderböcker, och återfick lerför al barnens föräldrar tobak, hvitlökspastejer och bränvin. I en krog, der hon ofta tog in, fann man hennes bild upphängd på väggen, hvilsen bild vanligen pryddes af en frisk krans, el er elt brokigt band. Man kallade henne omvexande munk, kossack, fyllbulten — idel manliga bedersnamn — och i sanning kunde man, vid en varelse af så originelt slag, icke föreställa sig en vinna — allraminst en nunna, Då Annuska inkommit i rummet, skakade hon af sig snön, uppknöt de många dukarne och visade sitt väderbitna, röda ansigte; sedan kastade hon sig ned framför spiseln och framräckte händer och fötter emot den lågande elden. — Har du med dig min ultramarin? frågade Skolastika.