Aftonbladet – 23 maj 1845, sida 1

BISKOP HEDRENS YTTRANDE, I FRÅGAN OM LAGUTSKOTTETS S. EK. PRINCIPBE TANKANDE. (Slut från gårdagsbl.) Vi torde hafva anfört tillräckligt af Hr biskopens framställningar, för att icke böra trötta läsaren med mera. HEljest skulle vi väl vilja relevera följande märkliga fras, der man finner huru prelaterne alldeles icke försmå, att stödja sig pi folkets, tänkesätt och meningar, så fort de se sig kunna hoppas på någon bland menigheterne qvarvarande gammal fördom elier genom selderne upparbetad villfarelse, hvilken sammanstämmer med deras eget system. Således förklaras den nya (föreslagna) lagen hafva det hufvudfelet, alt Sjelfva grunden är oriktig: och ehvad utbildning och fulländning i form en sådan lag än må vinna, skall dea säkerligen af folkmeningen hvarken beogripas, omfattas eller antages, då den saknar stöd i de ursprungliga förnuftets och christendomens grund. läror om brott, straff och försoning. Hvar och en inser, alt folkmeningen, måste GIL en betydlig del vara beroende af det slags bildning, som ett folk i många århundraden fått från sina lärare, sitt presterskap och synnerligen senom sina laginstitutioner. I samma grad, som lessa äro behäftade med någon grymhet eller orimlighet, och tillika utöfvat sin verksamhet i långliga tider, blir också folket sjelf, genom iniytelsen härifrån, stämdt för grymhet och orimighet, både i judiciell och religiös väg, utan att letta behöfser innefatta ett omedelbart intyg om någon i bottnen på menniskosjälen hvilande oafvislig samvetskänsla, hvilken nödvändigt vill hafva stralllagen sådan och icke annorlunda, såsom Hr biskop H. tyckes förutsätta. På den tiden, t. ex. då menniskor brändes lefvande, var det visserlisen, till följe af presternas bearbetande, också den gängse folkmeningen, att detta var rätt, godt, nyttigt och framför allt Gudi behageligt. Men cke destomindre hade folkmenningen den gången orätt. Och hvarföre? Emedan den var missledd af prelatläror och en blind tro på menniskoord, stället för att vara ledd af förnuftet, Guds röst folkets själ, och af sådana menniskor, som verka på folket endast med skäl. WVi lägga mycken vigt på detta sista. Ty att äfven vi betrakta folcels mening såsom en sak af stor och, i åtskilliga all afgörande beskaffenhet är kändt. Men ingen kall säga oss, alt vi göra det i andra händelser, in när folkets mening har goda, anförda och oveTRES ER EE ENE EE I NOA SEO sa