Aftonbladet – 21 maj 1845, sida 2

i dylika fängelser de så till kropp som själ lidande vanligen voro flere, än man ville erkänna. Hvad det Philadelphiska systemet beträffar, trodde han, efter flitiga besök i Philadelphia-fängelset, att för själens och kroppens helsa der ej är större fara, än i fän gelserna efter Auburnska systemet. Vidare upplyser predikanten vid statsfängelset i Connecticut, Brewer, att 40 mindre farligt sinnessvaga lät man då arbeta tillsammans med öfrige fångar och att de i högre mäålt vansinnige samt i svårare grad sjuke lät man benådas, för att blifva dem qvitt. Detta sade han ock vara orsaken, hvarföre mortalitetshummern der ej steg högre (Tellkampf, uber Besserungsgefängnisse s. 1914 f. och i Jahrb. d. Gefängnisskunde B. 2 H. 4 5. 21 f. Mittermaier 1. c. s. 392). Samma erfarenhet har man gjort i Geneve, i Gent m.fl. st. (Vvärth, I. C. s. 201, 234 fi. 0. s. v.). Förklaringen är helt enkelt den, att den djupa lastbarheten allestädes lätt förer till vansinne. Men detta förekommes med riktig behandling lättare i ensamhetsfängelse, än i något annat. I Glasgow, der cellsystemet i 20 år blifvit användt, har aldrig något fall af blödsinne eller vansinne försports. Läkaren derstädes försäkrar, att fångarne njuta bättre helsa, än i allmänhet de arbetande klasserne i Glasgow. Brebner, som i 50 är varit föreståndare för denna inrättning, yttrade till Wärth, att endast de, som vid inträdet i fängelset o psykiskt svaga, äfvensom de, som öfverlemna sig åt overksamhet och ej begagna undervisningen, äro utsatte för en betydligare nedstämning af själskrafterne och kunna, om man öfverlemnar dem åt sig sjelfva, komma till sinnesrubbning. Detta förekommes dock genom flitiga besök af fängelseföreståndarne och uppmuntringar, i synnerhet till verksamhet. Till och med sådane, som vid inträdet varit behäftade med någon dylik svaghet, hade härigenom blifvit förbättrade. Han lägger dock äfven stor vigt derpå, att Icellerne äro stora och varma samt luftyexlingen i dem tillräcklig, att tillfälle till rörelse i fria luften beredes fångarne, m. m. (Wirth, s. 186 ff). Åfven i fängelset la Rochette i Paris hafva ej några synnerliga fall af sinnesrubbning försports. Afgörande för denna fråga är väl intyg af utmärkte läkare, såsom t. ex. af medicinalrådet professor Kieser i Jena (hans bref härom till Wirth finnes i dennes skrift s. 415 ff.); af flere läkare, som särskildt egnat sig ät fångars och vansinnigas behandling (dersammast. S. 336, 393) och af den medicinska akademien i Paris, som genom en af 5 sina medlemmar bestående kommission afgifvit detta utlåtande: om kommissioen hade att uttala sin mening derom, åt hvilketdera penitentiärsystem företräde bör gifvas, så skulle den utan betänklighet förklara sig för det Philadelphiska, såsom det, hvilket mest befordrar förbättring. Kommissionen har dock endast blifvit anmodad att afgifva sin mening om sanitetsfrågan och får derföre förklara sig öfvertygad, att det Penusylvaniska systemet, d. ä. det ensamma, dag och natt fortvarande, inneslutandet i särskildt fängelse, i förening med arbete, umgänge med tjenstemännen och inspektörerne, icke förkortar fångarnes lif och icke skadar deras själskrafter (Jahrb. d. Gefängnisskunde 4 B. 2 H. s. 275). En annan invändning mot detta system hemtas af dess dyrhet. Det är sannt, att uppbyggandet af ett fängelse efter Philadelphia systemet kostar mera, än ett efter annat system, äfven ett efter det Auburnska. Det kan dock lätt förändras till ett fängelse efter sistnämnda systemet, men ett Auburnskt kan omöjligen inredas till ett Philade!phiskt. Framförallt bör man vid frågan om kostnaden besinna, att straffet i Philadelphiskt fängelse är nog strängt, för att tillåta en icke obetydlig afkortning af fängelsetiden och att färre återfall i brott äro att befara, om Philadelphiska systemet införes. Färre återfall och färre straffångar, dessa äro de två stora besparingskällorne vid detta system, yttrar derföre med rätta de Tocqueville i ett bref till Wirth (infördt i dennes skrift, s. 380 ff.j. En annan besparingskälla är fångarnes arbete. Detta blir för den i cellen ett behof, en välgerning; de arbeta der vida flitigare, än i hvarje annan fängelseinrättning, äfven de efter Auburnska systemet. Inga fängelser äro dyrare, än de, der fängarne icke arbeta, såsom t.ex. våra nuvarande, men kostnaden minskas i proportion till fångarnes flit. Men — invänder man vidare — deras arbeten kunna tillverkas för bättre pris och deraf lider den lagiydige handtverkaren. Detta medgifves, om i cellfängelser handtverkerier drifvas i större skala. I Amerika har man lagt vigt derpå att hvarje fånge skulle i fängelset lära sig ett handtverk, för att kunna efter frigifvandet försörja sig dermed, och likaledes har man i Pentonvillefängelset vid London antagit samma grundsats, eftersom fångarne derifrån deporteras till de Engelska straffkolonierna, men för våra fängelser synes väl dylikt ej vara att tillstyrka. Endast så vidt fången förut lärt ett handtverk eller bedrifvandet af sådana är för fängelsets eller möjligen det allmännas behof nyttigt, torde han böra dermed sysselsättas. För öfrigt lärer väl uppfinningsförmågan kunna utfinna lämpliga sätt för fångarnes både produktiva och nyttiga sysselsättning. Mittermaier omtalar (1 C. 5. 420), att i Mettray läter man iisoleringscellerna; förfärdiga spilhufvuden, hvilket sker -genom en machin, hvars begagnande fordrar stark kroppsrörelse, och han tillägger att detta bibehäller de isolerade vid god helsa. I Skottland låter man ofta fångarne på fängelsegärdarne sönderslå sten, som nyttjas sedan till gatuläggning (Wirth, s. 475, 494). Jag nämner FR TR ERER LATIS SLN FEGOTT EN STAPELN TITT ARDEN AT 1