Aftonbladet – 20 maj 1845, sida 2

behäftad med en ensidighet, som gilvit anledning till rättvist klander, hvilket dock ej träffar systemet, sådant det numera blifvit i England, Frankrike, Preussen, m. fl. länder, utbildadt. Betraktar man noga hvad härom nu blifvit hos oss föreslaget, så skal man deri finna ett omsorgsfullt bemödande al lagberedningen att icke låta förleda sig till alltför stor dristighet i behandlingen af en sak, hvilken i samma mån kräfver en samvetsgrann varsamhet, som den djupt ingriper i det fördolda af menniskonaturen, (Motiv. t. fängelselagen s. 50). Man skall der ock finna denna uttryckliga förklaring: ensamheten är icke något positivt verkande medel till förbättring. men den är så vida ett villkor derför, som en obe. hindrad gemenskap emellan brottslingar rakt motverkar förbättringen och gör denna nära omöjlig; äf. vensom: då det endast är gemenskap fångarne emel. lan som är ovillkorligen förbuden, så lägger dette stadgande (neml. det i 4 Kap. 2 8 om fångarnes inneslutande i cell) intet hinder i vägen för besök af främmande personer, när, enligt 24 sådant tilllåtes af fängelsets styresman, som bör tillse, att denne frihet ej missbrukas (dersammast. s. 354). Vidare finner man här noggranna föreskrifter om fångarne: både physiska och psychiska (religiösa, intellektuell: och moraliska) vård. Hvad är sålunda principen fö: detta system, så som det blifvit föreslaget att hos oss införas. Den är att fullkomligt afskilja fångarne från hvarandra och deremot sätta dem i beröring med goda menniskor. Derigenom hindras, så vidt möjligt är, depravation och uppfylles den i detta hänseende staten ovillkorligen åliggande pligt. Cellfångenssinnt öppnar sig ock säkrare för religiösa intryck, emedan i hans omgifning ej finnes något, som störer eller förtager deras verkan; undervisning och arbete blifver för honom ett behof, en välgerning. Disciplinen inom ett cellfängelse underhålles ock lätt och med ej stor uppsyningsporsonal; disciplinarstraff behöfver man sällan der använda och i detta hänseende är cellsystemet det mildaste af alla fängelsesystemer. Men det är dock ett straff, som inger stor fruktar. I England öfverensstämma både fängelsedirektörerne och fängarne deri, att cellfångelse är ett hårdt straff, och i de orter i England och Skottiand, der detta system blifvit infördt, har man anmärkt betydlig minskning i brottens antal, samt att säd: it en följd af allmän fruktan för detta straff (jfr Vv. Wirth, I. C. s. 489, 302). Det har ock den fördel, att det, såsom straff betraktadt, mera än något annat dylikt drabbar brottslingen i den mån han är moraliskt förderfyvad. Den ångerfulle, som inser sin lefnads villor, finner att detta straff åsyftar hans bästa, lider det derföre med undergifvenhet, ofta med tacksamhet, ja, känner sig stundom lycklig; hvaremot den förhärdade bofven, och endast han, i sitt inre erfar cellsystemets hela stränghet. I synnerhet för dem. som första gången begått något brott, är derföre detta system användbart och välgörande. Såskrifver ock härom den ofvan åberopade store engelske statsmannen, Lord John Russel, i det anförda cirkulärbrefyct: pDer dessa försigtighetsmålt (neml. i anseende till helsovården) kunona iakttagas och på dem fästas behörigt afseende, kan ej betviflas, att, hurudane verkningarne ock blifva i anstende till förhärdade brottslingar, tillfälle härigenom (neml. genom användande af cellsystemet) gifyes att från en brottslig och vanhedrande Iefnadsvandel rädda de unga förbrytare, som af tillfälliga orsaker öfverträdt lagens bud, och hvilkas förra goda uppförande bevisar, att deras förbrytelse icke är följder af fasta vanor. Under de nuvarande blott alltför allmänt antagna systemerna blifva sådane förbrytare genom qvarhållande i fängelser i sjelfva verket endast skickade i cen skola, hvarest formlig undervisning i-öfverträdande af lagarne dem tilldelas och hvarest känslan af blygsel går förlorad genom medfångarnes mängd och förtrolighet. Efter ensamhetssystemets föreskrifter blifva sådane personer noga afsöndrade från alla andra strafffångar; de blifva satte i möjlighet att ångra sin förbrytelse och komma efter frigifvandet icke att utsättas för faran att af straff-fångar, som med dem yvarit i samma fängelse, igenkännas och åter föras till afsteg från redlighetens väg. Häri instämma ock alla de författare jag haft tillfälle att i detta ämn; rådfråga. Ganska välbetänkt har man derföre ho oss nu föreslagit, att detta system först i de lägst? fängelsegraderna må införas och sedan, efter vunnen erfarenhet äfven i vårt land, utsträckas vidare. (Forts. följer.)