Aftonbladet – 20 maj 1845, sida 1

saren har en alde:es Otnskraänkt mant och dyrkas som ett slags gudomlighet. Hans ord upptagas såsom gudomliga och hans vilja är himlens befallning. flimlasonen, som chineserna kalla honom, är sitt folks far och mor. Samma ära åtnjuta de kejserliga embetsmännen, då de föreställa hans person och kungöra hans beslut. Hvilken oförliknelig ordning! Man anser dem cj för hvad de äro, utan för hvad de föreställa! Nutidens positiva kunna ock berömma den chinesiska regeringen för det den vet hvad den vill; ty al högre politiska åsigter sätter den s:g emot lärda strider och vetenskapliga framsteg. Hvsrtiil tjenar väl också denna hårklyfvande forskning, hyilken endast skakar det historiska och undergräfver anornas grånade vishet! I allmänhet håller man sig till det gifna. Endast verkligheten är förnuftig och det förnuftiga verkligt; allt annat är toma grubblerier. Ledarne egdeförstånd nog, att f u rv ingdomen uppfostra den stora massan till tanklöshet, gränslös lydnad, spekulationer och mekanisk arbetsdrift; att genom den stora muren och en beständig isolcrirg bevara den från främmande andelig smitta och derjemte, af vis försigtighet, genom höga skatter hålla den i ett tryckande armod. BPBerigenom var det denna visa regering möjligt, att bevara dess undersåter för hvarje kroppslig och andlig utsväfning. och i ärtusenden Ieda dem på ordningens, hetens och dygdens smala väg: Hvilken sanning ligger nu förborgad bakom ex officio skönskrifvarens och hofmoralistens lifliga skildring? Huru fi ler det sig med det oinskränkta majestätet på thronen? Huru är det väl beskaffadt med detta mönsterlugn i landet, med denna lagliga ordning, celicer rättare med det fångna vetandet, som der är rådande? Ifuru är det bestäldt med folkets mod, hörsamhet och dygd? Och slutligen, huru blir detta folk, som till största delen hvarken kan läsa eller skrifva, behandladt afsin från den gamla goda tiden härstammande regering? Svaren på dessa frågor har man väl medelbarligen erhållit genom det anglo-chinesiska krigets historia; men de hafva också direkt, och i tydliga ord blifvit uttalade i de bref, hvilka de christna missionärerne, af olika trosbekännelser, nyligen aflåtit från flera ställen af det himmelska riket, och ur hvilka vi här nedanföre meddela några utdrag. I ett meddelande, intaget i Jakrbächeo zur Verbreitung des Glaubens, och dateradt från distriktstaden Fschong-king, i provinsen Ssetschuen), yttrar en aktningsvärd romerk-katolsk missionär sig på följande sätt: Huru skall det väl bli mig möjligt att skildra dessa olyckliga bergsbocrs elände? Under de sednare åren hafva hungersnöd och smittosamma sjukdomar så hemsökt dfssa nejder, att christne så väl som hedningar trott de yttersta tiderna vara för handen. Jemrens och förtviflans skri skallade från alla orter. Hvad skall det slutligen bli af oss? frågade man hyarandra. De rike hafva hvarken ris eiler penningar och all rörelse är afstadnad. De förut talrika röfvarbanden hafva oändligen förökat sig, så väl här som öfverallt i landet. De göra landsvägarne osäkra, intränga till och med i städerna, och med dolken i handen plundra de butikerna midt på ljusa dagen. De uppträda oförsynt på marknadsplatso:na, öfverfalla de talrikt församlade köpr nen och frånröfva dem deras varor, kläder och penningar i embetsmännens äsyn, som cj f hindra dessa väldsgerningar. Man kan häraf sluta till, huru det tillgår nattetid, i ensliga trakter på landet. I mitt distrikt, fortfar missionärn, har jag ett skolbus, hvari omkring 49 gossar tillika med deras lärare äro boende. En natt, då allt var försänkt i den djunåste sömn, bief skolan öfverfallen, och läraren och gossarne beröfvades alla sina kläder och andra ti!lhörigheter. Jag tror i sanning, att ingen fläck finnes på jorden, der menniskorna äro olyckligare än inom dessa berg. Hos oss i Europa finner likyäl hvar och cen, som vill och kan arbeta, tillfälle att uppehäålla lifvet; men här är det alldeles omöjligt för en stor del af befolkningen, och till och med de, som finna arbete, förtjena ej mera än 5 å 7 skillingar banko om dagen, hvarmed de, äfven här i lan-det, der lirfsmedel äro i högst billigt pris och menniskorna nöjda med så litet, omöjligen kunna lifnära sina familjer. Huru det är bostäldt med rättegångsväsendet, synes af följande exempel. För någon tid sedan upptäckte en förmögen possessionat en tjuf i sin trädgård och jagade honom derifrån med käppslängar; af förtviflan hängde den brottslige sig i närmaste träd, hvarpå hans slästingar begåfvo sig till domaren och anklagade possessionaten, som ansäg sig lycklig att komma från saken med en plikt af 4090 uns silfver, omkring 414—135000 T.iksdaler Banko, ty enligt chinesiska lagen har ingen tillåtelse att förgripa sig på en röfvare; man kan fasttaga honom och föra honom till domaren, hvilket likväl är förbundet med stora omkostnader, och detta är allt. I de fiesta fall håller man derföre rådligast, att dela med röfvaren och hålla god min i dåligt spel. — Till hvilken grad det usla samhällsskicket vanärar menniskan, derom kan man knappt göra sje ett begrepp. Man säg föräldrar låta sina barn för. hungra, emedan de ej ville deta sitt sista risförråd med dem; andra utsatte de arma varelserna, och isynnerhet flickorna, vid flodstränderna, i busksnår och på andra ställen, der för t hörde deras sönderslitande skri och likg rade dem förbi. Y ooh st passeanerna i fåderneslandet unna ) Undransvärdt nog omtatar padre Puhalde straxt derpå rikets eröfring genom Mandschuerna. ) Provinsen Sselschu n, d.v.s. de fyra strömmarne är den vestligaste och vidsträcktaste af det ehinesiska rikets provinser; dess bredd Sträcker sig från 257,57 till 535, och dess längd från 62 50 till 15? 4357 vester om Peking. I berglandet, som gränsar mot Tibet, hafva, sedan urminnes tider, åtskilliga vilda inhemska stammar bibohällit sig, hvilka atdrig kunnat betvingas af China och dess kultur. I denna trakt ligger staden Tschonking (297 497 nordlig bredd, 97 467 50 vestlig längd från Peking), hvars byggnader sträcka sig amfiteatraliskt kring ett berg och bilda en herrlig anblick, hvarföre staden också erhållit namnet den . tvåfaldiga glädjen. Redan före Mandschuväldet hade jesuiterne en blomstrande mission i Ssetschuen, hvilken förstördes, då de nye herrskarne sköflade det eröfrade landet; sedermera har den likväl åter repat sig och, oaktadt mångfaldiga blodiga förföljelser, har den bibehållits ända till närvarande tid. Liksom katolikerne härifrån framtränga i Tibet och redan hafva grundat ett katolskt seminarium i Dalai Lamas lind. så framtränga Indiens nenta