Aftonbladet – 19 maj 1845, sida 2

RIESDAGEN, DEN NYA FANGELSELAGEN (Forts. från Lördagsbl. af prof. Knöss anförande.) Här synes mig rätta stället vara, att tala om det så kallade latitudsystemet, som utgör en af principerna för den föreslagna strafflagen och som der finnes i 6 kap. 4 med följande ord angilvet: Straff skola,. inom de i lagen derföre satta gränser, mätas efter gerningens mer eller mindre svåra beskaffenhet och den större eller mindre brottslighet i viljan, gerningsmannen ådagalagt,. Detta system hvilar på vetenskaplig grund och står i närmaste samband med den strafftheori, jag ofvanföre sökt i korthet angifva. f detta hänseende får jag åberopa en af Tysklands nuvarande utmärkta jurister, som yttrat: Nödvändigheten att ej mera, än oundgängligt är, inskränka straffmätningen, följer af en rigtig straffprincips fordringar, och detta förklarar han vara en nu fastställd allmän öfvertygelse (Mittermaier, die Strafgeselzgebung in ihrer Fortbildung. 4:r Beitrag. Heideiberg, 18414, s. 254.) Vidare yttrar samme författare: Historien om hvarje folks brottsmålslagstiftning lärer, att ju mera civilisationen framskrider och en värdig åsigt af straffrätten utvecklar sig, desto mera utvidgar sig ock den domaren tillkommande straffmätningen (dersammast. s. 246.) Latitudsystemet åsyftar ock intet annat, än realiserandet af den enkla, oförnekliga förnuftsfordran, att straffet bör motsvara brottet eller att ingen bör straffas hårdare, än han förtjenar. Lagen kan icke så skrifvas, att denna fordran skulle, utan en sådan ät domaren lemnad pröfningsrätt, kunna fullgöras; ty brotten äro på så mångfaldigt sätt olika hvarandra, att, om man ville försöka i lagen upptaga deras otaliga nyanser och utsälta särskild straffbestämmelse för hvarje dylik, skulle lagen förvandlas till en kasuistik, som icke blott blef en osystematisk sammangyttring af concreta exempel, utan ock, i anseende till omöjligheten att förutse hvarje fall, skulle gifva en alltid ofuHständig och otillräcklig ledning. De fordna försöken i den theologiska kasuistiken vitsorda tillräckligt detta förhållande. Men hvad är det då, som i detta hänseende skall vara domarens regel, skall blifva ledning för hans pröfning? Jag förutsätter, att han äger samvetsgrannhet, menniskokännedom och lefnadserfareuhet, ty dessa egenskaper förutan är han oskicklig att döma efter hvilken lag som helst, och svarar då med serskildt afseende på latitudsrstemet: det är doctrinen, det är vetenskapen, som skall gifva honom denna ledning; han måste vara cj blott routinier, han måste Vara cen studerad, en vetenskapligen bildad jurist. Ar väl detta något ondt eller tvertöm? Ar det något, som icke lika lätt kan ske i vårt land, som i andra länder? Och denna doctrin skall af inre nödvändighet utbilda sig utur och i samband med den nya lagen. Så har skett här fordom, så sker äfven nu allestädes, der ny leg antages. Hvad äro väl Nehrmans Jurisprudentia Civilis och Criminalis, äfvensom hans Processus Civilis och -Criminalis annat än en sådan doctrin, som snart efter antagandet af 1734 års lag bildade sig kring denna? Hvad är Schweigaards förtjenstfulla Commentar öfver den nya Norska brottmälslagen, om ej en sådan doctrin, som genast efter denna lags antagande framträdt? Nämnde eommentar skulle ock vid tillämpningen af den nu föreslagna strafilagen gifva en förträfilig ledning för den Svenske domaren i anseende till den stora likhet, som råder mellan denna lag och den i Norrige sedan 1843 gällande brottmålslagen. Dessutom kan man taga för afgjordt, att dylika arbeten skulle ganska snart och till icke ringa antal utgifvas, då de af behofvet påkallades. För blifvande jurister bör ock den akademiska undervisningen blifva ett vigtigt hjelpmedel. — Men, säger man, en sådan domarens pröfningsrätt ären nyhet i vår lagstiftning. Detta förnekar jag alldeles och erinrar först derom, att vid ransakning icke så litet beror och måste alltid bero på domarens skicklighet, samt vidare och framför allt derom, att i ganska många ÅA EA ————— Ä —( HM LOLO JR Rena