Aftonbladet – 16 maj 1845, sida 2

— H. M. Konungen höll i går konselj, son väckte ganska länge, och hvilken, såsom det s ses, hufvudsakligen lärer varit egnad åt riksdagsirender. Ibland dessa antages frågan om den likt arfsrätten varit en, och det tros allmänt, att Ri kets Ständers beslut dervid blifvit sanktieneradt hvilket snart kommer alt visa sig vid det plenum plenorum, som redan inom ett par dagar tordi komma att äga rum. Då det vigtiga ärendet sålunda befinner sig sjelfva afgörandets ögonblick, blir det ett så mye ket mera intressant faktum alt betrakta den gaml: honnetta Postoch Inrikestidningens hjeltemod at ännu på samma dag fäkta för den åsigten, alt de olika arfsrätten utgör ett af Adelns privilegier som sålunda rätteligen icke skulle kunna uta Ståndets eget begifvande förändras. Det är obe gripligt, huru så mycket bläck kunnat spillas oci så mycket tankegrubbel påkostas, för att trug fram ett sådant påstående. Den allra enklast lösningen af denna tvist kommer ju tydligen a sig sjelf, ifall nu Ständernas beslut sanktionera: Då nemligen derigenom ingenting annat förändras än ett stadgande iSverges allmänna civillag, hvar förändring, enligt Regeringsformen, beror på tr Stånd och Konungens gemensamma beslut, så ä den andra tvisten lättast afgjord på det sätte att man ser efter, huruvida de adliga privilegier na på något sätt blifvit ändrade genom detta be slut. Är detta ej händelsen; om dessa privilegie till hela sitt innehåll och fulla kraft stå lika q qvalda efteråt som förut, och utan att den rir gaste kollision med en lika arfsrätt inom Adels ståndet uppkommer, så är det ju uppenbart, ti hvilken höjd svepskäl och advokatyr i detta fa blifvit nyttjade, så väl i det bekanta Iartmans ER