Aftonbladet – 7 maj 1845, sida 2

AF ORVAR ODD. XI. Köpenhamn d. 1 Maj 1845. Våren är kommen! På sina kransar ängarna binda, himlen är blå, piiträden bära guligula fransar, tufvorna vagga ljusalfer små! Och det är kommet som ett trolleri. Jag tycker att det var som ännu i går, att man vandrade på Sundets isbrygga mellan de begge konungarikena, och jag beundrade de granna Kanepartiernas, pompösa bjellerverk och plymascherade anspann, och att jag rätt bjertinnerligt satt och hackade tänder vid min jemmerliga jernkakelugn; och nu! sedan fjorton dagar stå alla fönstren på vidt gap i solskenet, ångbåtarne plaska fram och åter på Sundets spegelblanka sjö, Holbergs gamla träd deruppe i universitets-qvarteret prunkar med en ljus grönska, Bredgaden och Lange Linie hvimla af sommartoaletter och den unga — spenaten kostar på värdshusen endast 4 skilling portionen. Ar detta icke uppenbart ett halft underverk? som ett omvändt blad, som en taskspelarevolt!... Man påstår att vi skola få igen det i Siaj och att vinterrockarne då ännu skola komma att göra god tjenst; det är så alltid tillfället med vårt ö-klimaty, heter det. Insularklima, och insularklima,, så mycket man will, jag kallar det ett fanders kaprisiöst klima. I det ögonblick denna epistel afgår till sin bestämmelse, firar Stockholm på gammalt kinesiskt vis sin kyliga första Maj; jag ser i tankarna Djurgårdens gråa backar beklädda med brokiga menniskomassor, jag ser Storgatans alla fönster fyllda med apelsinspisande åskådarinnor, jag ser stadens respektive officerskorpser på balkongerna åa Franska värdshuset och Blå porten vända sig omkring i sina lysande uniformer, — så framt de eljest i år ha tid dertill för sina sånglektioner: — jag. hör musik från alla håll och kanter, regementsmusik, positifver, skrällande fioler, bellmanssångeroch sjömansvisor, jag hör desslikes en smula gräl och litet svordomar, ty hvilken folkfest kan vara utan dylikt? och slutligen hör jag äfven eit hurra för de kungliga, som täcktes taga siåten i ögonsigte, och hvilket hurral!!... i sanning, ett sådant, som jag föreställer mig vid detta års första Maj skall dåna kring Djurgårdens slätter och berg, ett sådant hurra — hafva vi väl nästan aldrig hört, för att nyttja en bekant tidnings icke mindre bekanta fras. Köpenhamnarne fira icke första Maj med någon dylik uppständelse. Blomstermånadens första dag är här en dag som en annan, utan ringasteutmärkande drag och utan aning om att hennes syster i Stockholm är ett så fjesadt och märkvärdigt fruntimmer. I Köpenbamn är deremot ett gammalt skick, att med en allmän promenad celebrera aftonen före den stora Bededagen, hvilken sistnämnde infaller fjerde fredagen efter Långfredag. Bruket härleder sig utan tvilvel från katolska tiden, då man gick utom staden för att höra klockorna från alla Köpenhamns kyrkor på en gång högtidligt ringa in den stundande stora helgdagen. Ännu i dag samlas Bededagsafton klockan 6 stadens halfva befolkning på vallarna, för att spatsera och höra klockorna ringa. Dettx sednare är väl så godt som en illusion, emedan det först är ett stycke utanför staden klockringningen tar sig ut med besked, men imedlertid går man och går, och armbågas och knuffas och dricker damm; och när man sedan kommer hem, iwrött och förstörd, är man så stolt och belåten med sig sjelf: O, hvor jeg har moret mig dejligt!... De var ikke paa Volden? De har ikke hört Klokkerne? A, hvilken nydelig lille Tur jeg har gjort, fra Österport till Philosophgangen, og hvor der var mange Mennesker! der var rigtig nog en voldsom Kommers!... o, hvor jeg har: moret mig dejligtl Bededagsafton eller, såsom den också kallas, Volde-Aften har i år varit superb; ett det herrligaste väder och tusentals promenerande! Jag: har varit nära alt bli ihjelträngd i Nörreport och hållit på att bli skuffad ner af vallen ett par repriser, jag har icke hört några klockor ringa, och jeg har moret mig dejligt! Apråpå om helgdagar och klockringning, så har här för en vecka sedan utfärdats en ny konglig förordning rörande sabbatens strängare helighållande. Detta anses hafva skett på det bögre presterskapets begäran, ty kyrkans, försök att fasthålla och utvidga sin verldsliga makt genom yttre band gör äfven här sin rund, men det har ock väckt ett tydligt missnöje bland en stor del af hufvudstadens befolkning, och det torde vara en stor fråga, huruvida det låter sig göra, att på dylikt sätt tvinga religion i folk, obesedt det factum, att det här ges en hel hop menniskor, för hvilka det är en kännbar förlust att sitta med armarna i kors från klockan fyra på Lördagsafton till samma tid på Söndagen. Man bemöter denna p,blasfemiska invändning med att skicka de fattiga — psalmböcker, såsom en viss hög dam i vintras gjorde under den värsta kölden och nöden härstädes. Psalmböcker och postillor bota likväl icke ensamt för hunger, för köld, för nakenhet!... Förliden Söndag lära redan en hop folk blifvit af politiet annoterade till dryga böter, för det att deras butiker icke varit så hermetiskt tillslutna eller deras verkstider så qväkarmessigt tysta, som lagen fordrar. Det är förlust af borgerlig näring för tredje resan, ingenting mindre. Man vågar numera icke ens gå öfver gatan med Fo oo oe om tara Fara. ar