Aftonbladet – 6 maj 1845, sida 1

blott den 4734 antagna lagtext, och utskottets framställning deraf har på detta sätt blifvit i visst afseende literär, men ingalunda praktisk. Om skärskådandet skett mindre ensidigt, torde omdömet utfallit mindre ofördelaktigt. 1734 års lag, hufvudsakligen en kodifiering af förut gällande lagstadganden och den fortgäende lagskipningen, var utan tvifvel i åtskilliga delar ganska sträng, men bedömd efter den tidens åsigter, kan den hvarken kallas grym eller barbarisk. Jemnförer man den med andra samtidiga europeiska lagar, torde den snarare förtjena att kallas mild; men både dess stränghet och dess mildhet hvilade på nationel grund, utgick från andan i de äldre lagarne, och lämpade sig tillde inhemska åsigterna och sederna. Till dessa hörde att mängden af lagöfverträdelser kunde försonas med böter eller sakören, en grundsats som nu synes otjenlig -och äfven i många fall är det, men som i äldre tider och då lagen gafs var fullt lämplig, enär brotten emot person då voro talrikare, än de emot egande rätten, och förbrytarne icke, såsom nu för det mesta inträffar, utgingo från en egen olycklig samhällsklass, saknande både uppfostran och bergningsmedel. De kroppsstraff, som antingen ovilkorligen eller i stället för böter älades förbrytarne, voro i sjelfva verket ej barbariska, (den i andra länder ända till sednaste tider brukliga brännmärkningen är främmande för vår lag och stympning var ej tillåten utan i förening med dödsstraff), och de medförde ej vanheder, om icke denna fästade sig vid sjelfva brottet. Genom spöoch risstraffet eiler den uppenbara kyrkoplikten var förbrytaren ej utestängd från samhället, om han bättrade sitt lefverne; — och lagen var sorgfällig att utmärka de arter af brott, som ådrogo ärelöshet eller borgerlig vanära. Dödsstraffen voro i lagen flera än nu, churu ej många, ijemnförelse med andra länders lagar; men man antog deras nödvändighet för samhällets säkerhet och på sådan grund tvekade man ej om deras rättmätighet. Hvad i denna lag kunde anses för hårdt eller icke lämpligt, har lagstiftningen småningom sökt afbjelpa, utan att derföre förflytta sig utom grundläggningen för hela det uråldriga lagsystemet. Genom dessa förändringar har det inre sammanhanget i lagen icke sällan blifvit stördt, och förändringar istraffbestämmelserna hafva blifvit åstadkomne utan att vara ätföljde afförbättringar i sjelfva straffarterne. Man tillskrifver lagens brister den ökning i brottens antal eller åtminstone i deras grofhet, som under det sednaste tiotalet af år visat sig. Till någon del må detta vara grundadt, men samma klagan öfver ökning i brottens och brottslingarnes antal föres i Europas flesta länder, och ej minst i dem, der en ny brottmälslagstiftning blifvit införd. Detta factum måste således jemväl hos oss hafva andra orsaker, än dem man velat finna i vår lags föråldrade stadganden. Jemte de medelbara orsaker, som ligga i ett förändradt hushållsoch jordbrukssystem, i den förknappning af arbetstillfällena, som uppkommit genom stegrad täflan, i bränvinets missbruk och en tilltagande fattigdom inom den arbetande klassen, — torde de felaktiga författningarne om lösdrifveri och de förfelade korrektionsinrättningarne kunna anföras såsom de omedelbara och mest verksamma orsakerne till den bedröfliga tillvexten i brottslingarnes antal. Att än tillskrifya straffens beskaffenhet denna tillvext, än åter tala om ett tillstånd af strafflöshet såsom förhandvarande, innebär öfverdrifter, som ej förtjena vederläggning. Men behofvet af en förbättring i brottmålslagen och en förändring i straffsystemet är, det oaktadt, oförnekligt. Frågan är endast denna: bör en förbättrad brottmålslagstiftning nödvähdigt uppföras på en alldeles ny och för vårt land främmande grund, och kan förändring i straffsystemet icke åstadkommas utan en nyskapning af hela brottmålslagen? Jag har uppställt denna fråga, utan att här vilja söka fullständigt besvara den. Den hörer icke egentligen till föremålet för Lagutskottets nu afgifna betänkande; men då utskottet, emot min mening, i sin tillstyrkan intagit den hemställan, att Rikets Ständer nu borde förklara en ny brottmålslag vara behöflig, må hvad jag här anfört endast tjena såsom grund för min reservation i denna del. En förändringi straffsystemet är, efter min tanka, oberoende af frågan om den nu gällande lagen i öfrigt bör antingen förbättras eller alldeles förkastas. Så har man sett saken i andra länder. Man har förändrat straffen, men derföre icke utdömt sjelfva lagen. Det torde vara försigtigast, äfven hos oss, att för närvarande icke betaga sig friheten härtill. I fråga om straffarterna har jag ej, lika med utskottet, kunnat i allo godkänna den i lagförslaget gjorda uppställning. Om man än antager, att de nuvarande kroppsstraffen icke böra bibehållas, torde det dock vara betänkligt att gilla förslaget om ett enda urbota straff och gifva detta den generela benämningen af fängelse. Allmänna tänkesättet har vant sig att fästa en större vanheder vid vissa brott och att se denna äfven i lagen och i straffen uttryckt. Att i lagen gifva samma benämning åt det straff, som bör drabba dräåparen, rånaren, mordbrännaren eller tjufven, med den bestraffning, som följer å slagsmål, vissa skadegörelser, åverkan, med flere ringare förbrytelser, — att låta detta allmänna urbota straff, eller fängelse, verkställas i samma straffinrältningar utan afseende å den både subjektiva och objektiva olikheten i förbrytelserna, och att således genom sjelfva den yttre formen för straffet blottställa den vilseförde, vanligen mera lättsinnige än ondskfulle, lagöfverträdaren för samma nedsättning och förklening i andras omdöme, som naturligen vidlåder den gröfre förbrytaren, äfven sedan han utstått silt straff, — det skulle jag anse för vågadt, ja för mindre rätt, hvad än till styrka derför må åberopas och upprepas ur de rådande teorierna om straffens ändamål att förbättra. I likhet med hvad hr justiticombudsmannen Landin uti sin genom trycket allmängjorda reservation yttrat, har jag trott skillnad böra göras i straffens benämningar emellan påföljderne å gröfre eller ringare förbrytelser, och jag har trott denna skillnad lämpligen kunna uttryckas dermed, att den svårare bestraffningen kallas straffarbete och den lindrigare fängelse. Hvad som blifvit anfördt emot bestraffningen af fängelse vid vätten och bröd, har ej rubbat min öfvertygelse, att detta bestraffningssätt med nödig omtanka ordnadt och inrättadt samt allvarligen verkstäldt, är ändamålsenligt för åtskilliga ringare förbrytelser. Att detsamma genom flathet i handhafvande kommit i vanrykte, är ett fel i förvaltningen, som kan rättas, AAA AA Less