Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 2

UU UU —--m--tnrn!n9 M!!NfNf JTffrfr9frf ff fTTTTTTso3ss:sS5SRSHOMSdkSzKSIoosSKSKSKSS,F KSSS a dag kom Paquita och förde mig hem till sig; sedan dess har hon icke lemnat mig. — Har ni gjort några försök till alt lära känna henne, alt utgissa hennes hemlighet? — Huru skulle jag kunnat det; jag är beständigt ensam med henne, och hon kan icke svara på någon fråga. Hvarföre skulle jag dessutom söka genomtränga hemligheten af försynens välgerningar? Det är rog att veta, att jag alltid har en skyddsengel vid min sida. Vi pratade ännu en stund såsom gamla bekanta, och när generalen steg upp för att gå tillbaka till sin boning, sökte han, innan han tog min arm, min hand, för att trycka den. Jag ledsagad2 honom icke ända fram, emedan Paquita väntade honom i trädgården. Det är lätt gissadt att, när jag återkom till mig, mina tankar voro helt olika dem, jag hade hyst några timmar förut vid bortgåendet från kaffchuset. Min förbindelse med chevalier de Colombres blef dagligen förtroligare, och jag egnade slutligen hvarje afton åt honom. Hans samtal hade för mig ett oemotståndligt behag, och hans värdighet i olyckan, uppriktigheten af hans ånger ingåfvo mig ett deltagande, som omärkligt öfvergick till tillgifvenhet. Paquita var alltid frånvarande, när hön icke ansåg sin närvaro nödvändig, och jag betraktade henne slutligen, liksom min gamle väh, såsom en skyddsengel, och denna inbillning hade så rotfästat sig i mitt sinne, alt jag ofta glömde att helsa då hon gick förbi mig. Vid vinterns början sjuknade chevaliern till följe af en förkylning, och som han visade mycken likgiltighet för sina lidanden, ansåg jag för min pligt att, utan att på förhand underrätta honom derom, föra till honom vår regimentsläkare. Fan gjorde i början några svårigheter vid att mottaga honom, men jag påyrkade det enträget, och doktorn fick slutligen komma in. Det var på aftonen; en liten lampa upplyste rummet svagt, så att läkaren begärde ett ljus