Aftonbladet – 3 maj 1845, sida 1

SE rn lige fordna anhängare af konung Joseph, skulle förflyttas från Pau, der man hade funnit dem för nära Pyrencerna, till den lilla stad, der vi lågo i garnison. Detta var en händelse af stor betydenhet för oss, arma sysslolöse, och Gud vet huru många dåraktiga förhoppningar härleddes från denna nyhet, ty vi visste, alt minga af landsflyktingarne hade sin familj med sig. De bland oss, som hade kriget på halfön djupt fästadt i sitt minne, hade ofta talat med oss om de brunetta 4ndalusiskorna, om de hämndlystna Castilianskorna, och vi drömde blott om serenader i månskenet, blomsterbuketter inkastade genom fönstren, dolkstyng gilna i mörkret, och beslöjade sennoras, knäböjande på domkyrkans stengolf. Dessa saker rörde mig i sjelfva verket ganska litet; men samma drift, som hade förmått mig till att röka tobak och stryka mina blifvande mustascher, ingaf mig tankar att visa mig mer intresserad än någon annan för dessa sköna och olyckliga fremlingars ankomst. En afton sutto vi, såsom vanligt, på sätena kring vår esplanad, nedanför hvilken vägen från Pau strök fram, då vi på afstånd varseblefvo en lång sträcka af alla slags åkdon, hvilka långsamt nalkades oss. Män i bruna kappor gingo i spetsen för tåget, som hade ett sorgligt och höglidligt utseende. — Der äro de landsflyktige, sade vår major; jag visste, att de skulle komma i afton. Knappt voro dessa ord utsagda, förrän vi uppställde oss på den sidan af esplanaden, som låg åt vägen, i en allvarlig och vördnadsfull ställning och med ett deltagande, som intagit nyfikenhetens ställe. För min del påminte jag mig, att jag första gången sett ljuset i landsflykt. Då tåget passerade oss, aftogo vi våra hattar; männen, som gingo till fots, helsade på oss med ett uttryck af tacksamhet, som var fullt af värdighet; fruntimren åter voro dolda i sina åkdon,