Aftonbladet – 29 april 1845, sida 2

—t— ;,——————— —— eu änker på detta svar, som jag kunnat gifva. Ack, min Gud! huru god du var, som bevarade mig ifrån en så smärtsam erinring. Jag vann åter fattning, jag förebrådde honom med saktmod otacksamheten emot min far. Jag sökte att återbringa honom till sig sjelf. Hans betjenter besvoro mig nu att aflägsna mig. De sågo en våldsam kris nalkas. Min ledsagarinng förde mig skyndsamt bort. Han fick verkligen ett anfall, häftigare än ni gonsin förut. Ifrån den dagen försvunno de ljus sare ögonblicken nästan alldeles. Huru sluta min berättelse, huru komma till der förskräckliga upplösningen? Min far fortfor att behandla honom. Nästa hvarje dag gick han till huset, som han bebodde för att underrätta sig om sjukdomens symptome och gifva betjeningen nödiga befallningar, men ak tade sig alltid att blifva bemärkt af den sjuke. En gång såg likväl denne, genom silt galler fönster, min far komma. Man had? glömt at tillrigla dörren till hans rum. Han störtade der ur, med ropet: Der är han! min fiende! mi) mördare! och sprang, innan någon kunde hinn fram och hindra det, utföre trappan. Den olyck lige hade tillgripit en knif, kastade sig på mi far och sträckte honom till sina fötter. Ma hemförde min döende far, badande i blod. Kmf ven hade inträngt till hjertat. Han lefde endas få ögonblick och kunde endast hviskande uttal de orden: Milt dyra barn, min arma Margareta! — men jag läste i hans ögon, att hans sista tank var e!t gladt medvetande, att icke hafva blott ställt mig för d t slag, som träffat honom;