Aftonbladet – 28 april 1845, sida 3

BLANDADE ÄMNEN EN FRANSYSK INDUSTRIRIDDARE. Uti den i dessa dagar af trycket utkomna Rap porten till H. Exc.: Hr justitiestatsministen, om fängelserna i åtskilliga europeiska länder, af doktor: Ch. E. Hagdahl, förekommer en biograf öfver en galerslaf, som verkligen kan räknas till notabiliteterna bland bedragare, och hvars äfven. tyr, erinrande om Cagliostros, man skulle var: frestad att till en stor del draga i tvifvelsmål derest icke den omständigheten att de voro hemtade ur de tryckta ransakningshandlingarne talade för deras trovärdighet. Vid skildringen af Les Bagnes (de s. k. Galererna eller fängelser för gröfre brottslingar, inrättade i Brest, Rocheforte och Toulon), yttrar sig författaren till ofvannämnda Rapport, rörande fångarnes inbördes förhållande, sålunda: Det svåraste problemet för en galerslaf är att på samma gång lefva i godt förstånd med sina kamrater och sina väktare. Att listigt undvika de förres vådliga misstankar och derigenom tillvinna sig de sednares ynnest och dermed förknippade fördelar, utan att väcka afund, är ett mål, hvartill mängden sträfvar, men som ernås af få. Likvisst hafva äfven galererna sina genier, och en sådan var Collet, som gjort detta studium till sin hufvudsak, och hvars talang tillvunnit honom en ryktbarhet, som gått öfver Frankrike. Anthelmi Collet föddes 4783 i Belley (östra Frankrike) och visade från barndomen anlag till tjufnad och djerfva företag. En af hans slägtingar, som var prest, gjorde imedliertid hans uppfostran och förde honom med sig till Italien. Efter några års förlopp återkommen till Frankrike, intogs han på lyceum i Fontainebleau, hvarifrån han efter slutad kurs utgick såsom underlöjtnant vid 1014:sta linieregementet, med station i Brescia. Men såsom uppfostrad af en prest hade han fattat sympatier för detta stånd hvilka cj gerna stodo tillsammans med hans nya yrke. Hans besök uti ett i grannskapet varande kapucinerkloster voro derföre ofta föremål för kamraternes åtlöje, och han beslöt att ändra sin ställning. Särad i en batalj, blef han förd till hospitalet St. Jacques i Neapel, hvarest han yppade sitt beslut för presten, som var en dominikanermunk. Under tiden vårdade han med omsorg en i samma rum. intagen sårad major, hvilken slutligen dog och testamenterade honom 3000 francs jemte några juveler. Nu blef ej vidare någon svårighet att vinna inträde hos St. Petri bröder, och genom flitigt arbete derstädes tilldrog han sig styresmannens uppmärksamhet och blef till och med uppförd på listan bland missionärer, som skulle afgå till Apulien. Imedlertid insamlar han allmosor, såsom de öfriga bröderna göra, för det fromma ändamålet, men förtärer sjelf största delen deraf, och förförd af sin framgång i början, fortsättes detta hyckleri, till dess fruktan att blifva upptäckt föder hos honom tanken på flykt. Såsom väl upptagen hos syndicus på stället, var det ej svårt att finna tillfälle att stjäla blanketter till pass. Han inbillar nu föreståndaren, att han egde en renta af 40,000 francs, som han ej kunnat lyfta såsom desertör från sitt regemente, och fick på denna grund af föreståndaren en rekommendation till dess bankir i Neapel, jemte kommission om några juvelers infattning. Han anländer till Neapel, lyfter hos bankiren 22,000 francs, behåller juvelerna, köper sig drägt och gör sig ett pass under namn af marquis de Dada och reser till Capua. Här får han tillfälle att stjäla en plånbok, hvaribland annat fanns en fullmakt för en herr Tolozan, såsom riddare af hederslegionen; detta var tillräcklig anledning att fästa ett rödt band i knapphålet och att hädanefter resa under riddarens namn. ÅAnkommen till Rom beser han tafvelgalleriet, formerar der samtal med en prest och nämner sitt namn. Denne, som händelsevis var fransman och nära vän till en af den verklige herr Tolozans slägtingar och dessutom handsekreterare hos erkebiskopen i Lyon, kände sig smickrad öfver bekantskapen och anhöll att få presentera herr Tolozan i erkebiskopens hus. Den bedragne prestmannen insläppte nu sjelf en ulf i fårahjorden. Ehuru väl emottagen var det dock ej artighet industririddaren sökte; det var penningar, och derföre ställde han sig in öfverallt och sökte blott att ständigt fånga förtroende. Då detta nått sin höjd, var det tid att draga frukterna deraf, och så väl erkebiskopenisbankir Och juvelerare, som alla andra, hos hvilka han hade affärrer, ansågo för ett nöje att öppna sina kassor för en af erkebiskopens Vänner, och fingo genom varor eller penningar bidraga med stora summor, hvilka tillsammans bildade en betydlig förmögenhet. Imedlertid slutade han denna recett med, att från erkebiskopen stjäla några underol rifna hlanlkattarn ål mans as Tan KRt