Aftonbladet – 26 april 1845, sida 2

BEA sot förändrat sin karakter, han har oftare anfall af sin sinnesförvirring; men det oaktadt tviflar jag icke om hans fullkomliga återställande. Jag törs endast icke mer låta honom komma i beröring med de andra vansinnige. Jag är sinnad, att låta honom inflytta i vår paviljong, om, efter några dagar, ingen ny kris bindrar det. Det gör mig så ondt om denne yngling, jag önskar så hjertligt hans fullkomliga tillfrisknande. Efter några veckor satt jag åter på min bänk, då jag märkte att han sakta öppnade porten till vår lilla gårdsplan. Han inträdde, men en vaktare tillropade honom i en sträng ton att återvända till trädgården, och var färdig att lägga hand på honom. Den sjukes ögon blixtrade. Jag förskräcktes. Hans blick var stadigt fästad på mig; han förstod hvad jag kände och lydde villigt vaktaren, då min far, som från sitt fönster sett allt, ropade till vaktaren: lemna honom, det är ingenting att befara. Den unge mannen vände sig emot fönstret och sade: ack herre, huru god ni är! Mildheten i hans röst hade förjagat all min fruktan. Han nalkades mig och satte sig på bänken. — Jag har, sedan sista gången jag var här, lidit mycket, började han. Det onda hade gjort stora framsteg. Jag visste det alltför väl, ehuru er herr far ej ville tro det. Jag ryser för det lif, som är mig af ödet bestämdt. Jag vet icke huru Jag kan våga alt synas inför er. Jag blygs öfver mitt tillstånd. Ni kan tänka, mamsell, man har måst binda mig. Ack, man behandlade mig hårdt. Er herr far vet det icke. Han blef varm vid denna erinring. Jag såg på honom, och han lugnade sig. . — Min far finner er mycket bättre, yttrade jag; han säger, att ni blir fri från sjukdomen och febern. ) — Gif det sitt rätta namn, utropade han, skona mig icke. Jag har ännu nog förstånd, för att fatta er försigtighet och grannlagenhet, Det gör