Aftonbladet – 25 april 1845, sida 2

RER AEVER jen Sj Ave had PE al Sten nt hö och fälttåg. Soldatdygderna allena bilda hans Dekalog, de medborgerliga förtjensterna gälla för honom ingenting, om icke såsom en nyllig rustning för den ars magna att sabla samman hela verlden. Ett samvetslösare, gemenare skurkband än det som under direktorium ledde Frankrikes och Europas öden, kan, i vår tanka, knappist finnas; men Hr Thiers balsamerar dem alla såsom stora män, emedan de organiserade kriget och förföljde segren. Sjelfva Hr Sieyes behandlas med älsklig mildhet och omkransas med loftal — han, som af nationen kallad till bennes lagstiitare, sehackrade bort återstoden af hennes frihet till en soldatanförares envälde, emot en stor penninssumma. Hr Thiers har ett helt kapitel med b sskrifning på det missbildade statsförfattningsfoster, som Sieyes, med Bonapartes tillätelse, skänkte verlden, såsom revolutionens resultat. I denna kostliga grundlag finnes intet ord, som ens kan tydas till någon borgen för medborgarnes personliga frihet, för yttranderåtten och tryckfriheten; oc) likväl har Thiers icke ett tadlande ord hvarken för Sieyes eller hans konstitution, och vid berättelsen om det af Bonaparte beredda undertryckandet af alla tidningar, som icke voro för hans re ring gynnsamma, bifogar Thiers blott den anmärkningen: en sådan åtgärd skulle nu för tiden blifva betraktad såsom mycket ovanlig. Detta fuskverk af abbeen och generalen kallar ban blott konsligty, men alt det var ett statsförräderi, en undergräfning af rätt och frihet, derom ingen bokstaf. Det finnes i Frankrike en kritisk skola som lär: historieskrifvarens pligt är att bloit ansifva händelserna, och läsaren wnåste sjelf lemnas att utdraga silt moraliska facit; men ett sådant återhållande är icke dessa tomers regel, ty under det att frihetens förrädare och slagtar2, Sieyes och Bonaparle, äro de afgudar han smickrar, biäfva just sådana karakterer, som under dessa despotismens dagar talade den konstitutionella friuctens språk, på ett hånpande sätt begrinade och nedsvärtade genom ondskefulla anspeglingar emot deras renhet och dygd. Fru v. Staöl, Benjamin Constant, general Moreau äro nästan uteslutande skottafiorna för anklagelser och fördömelser. Betänker man nu att detta är en för folket skrifven bok, en handbok för nyare historicr, hestämd tll att utspridas i detta slags upplagor, som tränga fram till handtverkarens verkstad och landtmannens hydda, så måste man säga, att tonen och grundsatserna i detta arbete äro sådana, att det måste blifva ganska skadligt för frihetens sak och redlighetens, endast beräk nade på att föröka den oförnuftiga törsten efter militärisk gloria och välde, hvilken redan nu gör fransmannen oförmögen att blifva en god och fredlig granne, eller att sjelf vara lycklig hos sig. Hr Thiers är uppenbarligen lärjungen om ej bufvudmannen för en politisk skola, hvilkens mål är makten, icke friheten, och hvilkens ändamål gå: ut på att centralisera den inre politiken och lägga alla en stor stats tyglar i en enda mans eiler en enda förvaltnings händer, på det alt denna i en onda medelpunkt samlade makt med så mycket större eftertryck må kunna brukas emot andra länder. Den inre p0litiken blifver således blott ett verktyg åt den ytire. Detta kan vara godt och väl för en ung, uppstigande eller nyligen ombildad stat, eller för en liten som vill upplyfta sig till vigt och tillkämpa sig oberoende men för Frankrike måste en sådan politik visa vara alldeles bakvänd, då den onyttig: organisation skulle föra detta land till ett öfvertags-system, hvi slutligen måste leda till verldsvälde eller undergå efter sekels långa strider. Den obetingade förg ningen af Napoleon i detta arbete är, säsom a annat, rigtadt på detta mål. Vi äro längt if vilja dela det gamla folkhatet emot denne store man, elier tro på alla de myriader beskyllningar, som man uppdiktat mot honom. Men den tiden borde vä! nu vara kommen, då fransmännen skulle kunna fördraga en lugn ech opartisk uppskattning af hans handiingar och hans fel, i stället att de endast erbjuda en vidrig och ensidig panegyrik öfver den aflidne. Den som läst original-minnesteckningarne för den tiden celler sökt upplysningar af Napoleons samtida, för bonom måste denna krönika om Napoleons oegennyttiga vän skapsförbindelser och ständigt dygdesamma handlingar nästan förefalla mindre förenlig med historiens a! ivår än sjelfva en Eugåne Sues tysk-furstliga dygd-feuilletons. (Säsom exempel härför citerar den engelska tidningen ett ställe ur Thiers bok angående Napoleons förhållande till Carl IV i Spanien och hans son.) Man måste verkligen se i Thiers den förklarade advokaten för sin hjolte och harmas deröfyver, om man af hans arbete skall kunna bhemta lika micket lärdom som nöje. I många afseenden synes arbetet till och med blifva af större värde för utlinningen än för fransmannen, emedan han derigenom fär tillfälle skåda in uti franska statsinrättningen och förvaltningen, hvarom få kunna lemna bättre besked än Hr Thiers. Den der nedlagde kännedom om franska och kotinentalangelägeuheterna är en statsmans, som sjelf ledt sitt lands öde och haft nyckeln till dess arkiver. Men i en punkt visar fir Thiers en stor svaghet, och deri synes han lika mycket irra sig till följd af okurnighet, som af patriotisk fördom: vi mena de ställen i hans bok — till all lycka äro de ej många — der han vidrör Englands politik och tecknar engelska statsmän. Fhiers, liksom Napoleons kännedom af England, synes uteslutande vara hemtad utaf franska sammandrag af Whig goppositionens parlamentstal under krigshettan. Likaså gerna kunde en engelsk historieskrifvare i framtiden författa en Frankrikes historia under Guizots administrtation efter Hr Thiers och hans väns, Hr Billeuls, tal i Deputerade Kammaren. Thiers säger oss, att Pitt, vid slutet af århundradet, törstat efter krig, såväl för krigets egen skull,som för att bibehålla sig sjelf i makten, I samma andetag berättar han oss att förste Konsuln Bonaparte älskade freden — blott freden; huru fred med hela verlden var hans hjertas önskan och huru han med den största vedervilja utöfvade silt krigiska handtverk. Man kan väl ej säga att hr Thiors visar mycken aktning för sina läsares förstånd