Aftonbladet – 24 april 1845, sida 3

än han ägde. Den, som blott: några morgnar vist på t; ex. Stockholms Hötorg, a tillförseln varit yn Jnig, vet, huru säljarena, synnerligast allmogen, b handlas af vissa så kallade patroner och deras on bud. Värre än detta bån, är döek: besöket hemm af fjerdingsman med handtlangare, för att utkräfy penningar, då inga finnas. Att allmogen gör al möjligt, för att undvika dessa plågsamma gäster, vc hvar och en, som längre tid vistats: på landet. De säljer allt, icke blott hvad den möjligen kan um bära, utan ock det nödvändigaste, för att undgå ut mätning och seqvester, serdeles för kronoutskylderna Att landtmannavarorna under sådana förhållande: måste sjunka djupt, är naturligt; och hurw lång detta gått, kan man sluta deraf, ait 4 LT gansk försvarligt nötkött mången gång försålts på: Upsal torg för 4 Rdr Banko, och en nyburen ko. för 4( 32, 13: 46, jä — 12 Rdr samma mynt. Då man in tet annat har att afyttra, gripes ladugården och fo dret till. Vid en sådan handel gråter: hustrun, me bonden kan ej göra annat; komma kronokarlarne, heter det, blir det ändå värre. Det utmätta skal då säljas exekutift och betalas antingen: genast elle efter 44 dagar. Huru högt priset skall blifva i e tid, då de fleste sakna styfvern, kan lätt förstås Någon enda kan göra god marknad på uslingens be kostnad. Detta inser nog den nödställde bonden och vet, att till förlusten i priset han måste lägg: den betydliga utsökningskostnaden. Detta förklara ock fenomenet ,att kronoutskylderna utgått ganska försvarligt, nästan som i vanliga är. Så länge er ko, en häst, ett får eller foder finnes i huset, och någon är, som vill och kan gifva pengar derför blifva kronoutskylderna ofelbart betalda. Men at! härifrån sluta till något välstånd eller ens någon belåtenhet inom landet, är ett olyekligt, ett bedröfligt misstag. Förlägenhet och på många ställer snart en verklig nöd äro för handen. Mången båd förståndig och hushållsam, ja, äfven hehällen landt man befinner sig dock i den yttersta förlägenhet fö mynt, Så mycket är visst, att vilja de anförtrodde oci myndige icke göra något för afhjelpandet af den tryc kande penningeförlägenhet, som hotar att bringa lan det till branten -af undergång och folket till förtyvif lan, så har detta varit en riksdag att riktigt gråt: åt. Du skall veta, att då vi läste om de orientali. ska Adelsoch Borgare-feterna sistl. höst, der all Svenskt, ända till namnet på läckerheterna, lärer varit bannlyst, vattnades det i munnen på oss, men på sitt egna vis. Det var nemligen just vid dem tiden, vi förde våra smulor till torgs och helsades med orden: hvem f-n kan köpa er usla smörja ? — Beklagligen ägde vi ej några utländska varor att aflåta. Allt hvad jag nu skrifvit, kan väl af någon anses ör slarf; men detta slarf är af en ganska allvarsam natur, och förtjente att af många rätt allvarligen vesinnas, synnerligast af nationens män. En strypt nation behöfver inga ombud; men folket har rätt att fordra, det åtminstone de valda ombuden hade hjerta för dess nöd. Det vore väl, om denna nöd icke sträckte sig öfver alla provinser; men hos OSS ir den verklig och hotar att med hvarje dag blifva större. — Gerna må du gifva offentlighet ät denna min klagovisa; men troligen möter detta svårigheter, ty tiderna äro förändrade. Så mycket kunna äfven vi, armlingar, se och skönja. Snart skole vi sakna ifven utvägen att ens få beklaga oss; så ser det åtninstone ut. ENT OT IR DARE TRISTAN OAU N SITE SESE DETTE