Aftonbladet – 24 april 1845, sida 1

års konkurslag förklaras gäldenär ega frihet för sin person blott för den gäld, som motsvarar värdet af den skada, han lidit genom vådliga händelser, såsom sjöoch brandskada, fiendens härjande eter annat sådant olycksfall, på samma gång den stadgade särskildt ansvar för vårdslös och bedräglig gäldenär. Härmed förblandades imediertid begreppen fattigdom och brott. Den redlige. men olyeklige gäldenären öfverlemnades till pris ät borgenärerne. på hvilkas godtycke det berodde att låta honom under hela lifstiden försmäkta i fängelse, utan annat kändt brott, än alt vara fattig. Det var ock detta, emot de rättsgrunder, hvarpå ell lagstiftning bör hvita. stridande förbållande, som gaf anledning till de stadganden, hvarom nu är fråga, och vid hvilkas antagande förenämnda grundsets, att bysättning ej kan betraktas annorlunda, än såsom ett tvångsmedel att förmå gäldenär framlemna de tillgångar han eger, gjorde sig gällande. För riktigheten af denna grundsats anser sig Utsk. blott behöfva äbercpa R. St:s ofvanomförmälda godkännande; och mot återinförande af den vidsträcktare bysättningsrätt, som genom ifrågastä!lda stadganden blifvit inskränkt, torde ofvan vidrörda förhållanden innefatta de mest talande skäl. Man har imedlertid trott åsyftade ändamålet kunna vinnas medelst den modifikation i bysättningsrätten. som herr grefve Mörner föreslagit; men vid bedömande af deua förslag framställer sig ovilkorligen den fråga: hvilka äro de förhållanden, som skola tjena til! ledning för domarens pröfning, huruvida bysättning å gäldenären efter konkursen, för deri bevakad fordran. må ega rum? Då på sätt nämndt är, oförmågan att betala ej kan hänföras till brott, synas dessa förhållanden ej kunna vara några andra, än de, som stämpla gäldenärens föregående förfarande såsom vårdslöst eller bedrägligt, enär det icke lärer kunna åt domaren öfverlemnas att godtyckligt, utan nåcra i ag gifna grunder, bestämma öfver den personliga friheten. I förra hänseendet finnes imedlertid i gällande konkurslag ansvar redan stadgadt, och deröfver synes agstiftaren ej kunna gå. I allt fall står förevarande förslag, hvilket förblandar begreppen bysättning och straff, ej att förena med den åsigt af bysättning, som R. St. godkänt; och då Utsk. således ej eller kan understödja samma förslag. anser sig Utsk., med anledning af framställda anmärkningarna, särskildt böra. förklara, att det, enligt Utsk:s omdöme, ej vore förenligt med aktning för menniskovärde, att Igstiftäs ren uttryckligen tillät pantsättning af den personliga riheten; att om det än hörde till sällsyntheterna, utt någon missbrukade bhysättningsrätten till utöfrande af hämd, möjligheten att ett sådant missbruk tunde ske i lagens namn innefattar tillräcklig anlecning emot den åsyftade lagstiftningen; att den krolit, som ytierst grundas på en utsträckt bysättningerätt, hvilar på en falsk grundval, samt att lagstifta ren synes hafva gjort nog, då han verksimt söker framtvinga gäldenärs tillgångar och straffar vårdslöse och oredlige gäldenärer, hvartill ej andra inför lag nå anses, än de, hvilkas vårdslöshet och oredlighet lifvit med full bevisning ådagalagd. På dessa och le grunder Utsk. i återremitterade bet. andragit, vidäller Utsk. samma betänkande, hvilet således till örnyvad pröfning af R. St. öfverlemnss. mm— mm .——