Aftonbladet – 24 april 1845, sida 1

algäar Tisdagar, Onsdagar, Fredagar och Lördagar, klockan ÅTTA f. m., från huset 4 7 Ciara Norra Kyrkogata, återgår från Upsala samma dagar och tid. RIESDAGEN, UTSKOTTS-BETÄNKANDEN. Lagutskottets utlåtande, M 95, i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets betänkanIde M 60, öfver väckt motion angående upphäf. vande af 3 och 4 8S i Kongl. förordningen der 140 Juni 1841 rörande bysättning. Berörde betänkande, hvilket högv. Prestestånde bifallit, hafva öfrige Riksstånden till Lagutskottet å. terremitterat, på grund af deiemot f:amstä:lda anI märkningar, åsyftande dels bifall till den uti ifrågaställda ämne väckta motion, eller att, med upphäfvande af förenämnde Kongl. förordnings omförmälda 1SS, de lagar, som tillförene gällt angående de förhållanden, samma afsc, måtte åter upplifvas, dels ock att, med ändring af allenast 4 . densamma I mätte erhålla följande af herr grefve Mörner, -uti hans mot betänkandet afgifna reservation, föreslagna lydelse: Har gäldenär gjort konkurs, ankommer det på konkursdomaren att pröfva, huruvida för fordringar, som i konkursen bevakade blifvit, bysättning å l gäldenären sedermera må: ega rum. Om gäldenärs skyldighet att för sin gäld svara med hvad han framdeles ärfyva eller förvärfva kan, skils i konkurslagen. Å Till stöd härför har i allmänhet blifvit anfördt, att förevarande lagstadganden innefalta ett ordentligt fribref till förmån för de gäldbundne, enär det vore nära nog omöjligt för fordringsegare att visa, det gäldenär, som gjort konkurs eller en gång varit bysatt, undandöljer tillgång, som efter konkursen eller bysättningen honom tillfallit; att följden af dessa Istadganden varit ytterlig oredlighet och vårdslöshet li affärslifvet samt en oändlig tillväxt af konkurser, hvilka nu mer än för blifvit ett :spekulationsmedel; alt 1844 års bysättningslag snart sagdt undergräft all kredit, derigenom att den lössläppt aila band på bedräglige eller mindre samvetsgranne gäldenärer, på hvilka bysättningstvånget imedlertid förut utgjort en äåterhållande kraft; att det ej vore att befara, att, genom bysättningstvångets återinförande, så inskränkt, som det tillförene varit, den redlige, men olycklige gäldenären skulle blottställas, emedan det låge i fordringsegares egen omtanka att ej beröfva de skyldige möjligheten att förkofra sig och såmedelst blifva försatte i tillfälle att göra hvar man rätt; att äfven om ett missbruk i denna del skulle kunna ega rum, sådant likväl städse kom att höra till sällsyntheterna samt borde. ej antagas såsom giltigt skäl emot åsyftade lagen, som blefve tillämplig på den öfvervägande största delen af inträffande händelser; att man imedlertid i främsta rummet borde skydda borgenärer, som dock för det närvarande egde ringa, om ej intet värn i lagen, vid hvars stiftande ömheten för gäldenärer synes hafva alltför mycket gjort sig gällande; att samma lag, i stället att befrämja fäntillgången för den idoge öch arbetsamme, underlättat möjligheten af bedrägerier, och dymedelst yerkat i rak strid mot sitt ändamål; att bysättningstvångets utsträckning för den lånbehöfvande äfven vore . af vigt, emedan han, i saknad af egendom, ej har något annat att pantsätta, än sin person, och ändtligen att, på sätt en talare sig uttryckt, hvar gäldenär, som tillnarrar sig penningar af sin nästa, bör kunna hållas i bysättningshäkte så länge och intill dess han betalar,, emedan hvar och en må straffas för sitt brott och lida följderna deraf; hvarförutan de, som talat för antagande af herr grefve Mörners förslag, serskildt hänfört sig till de af herr grefven i reservationen andragna skäl, med tillägg: att derest detta förslag antoges, erhölle icke konkursdomaren någon vidsträcktare pröfningsrätt, än den han egt i detta hänseende, allt intill dess 4844 års författning utkom, eller den, Som efter 4830 års konkurslag tillhörde domaren, att, jemte pröfningen af de orsaker gäldenären anfört för sitt obestånd, tillika bestämma, under hvilka förhållanden han finge tillgodonjuta den personliga frihet, som i nämnde lag kallas afträdesförmån, eller, med andra ord, då han genom sin vandel gjort sig förtjent att åtnjuta frihet från bysättning, äfven för andra skulder, än dem, som uppkommit medelst de i konkurslagen uppräknade olyckor, såsom eldsvåda, skeppsbrott, m. m., samt att någon fara, det ett stadgande i denna syftning skulle blifva vådligt för den redlige gäldenären, ej vore för hand, emedan domaren bör heldre fria än fälla. Utsk., som tagit dessa anmärkningar, tillika med hvad i öfrigt blifvit anfördt, uti öfvervägande, får i anledning deraf till en början erinra, att då Riketsi! Ständer gillat Utsk:s under 4 59 afgifna betänkande, l Rikets Ständer jemväl dermed godkänt den grundsats, hvars antagande hindrat Utsk. att understödja nu ifrågaställda förslag. Utsk. har nemligen i berörde betänkande utgått från den åsigt, att bysättning ej kan rättfärdigas eller försvaras annorledes, än såsom ett medel att förmå gäldenär att framlemna de tillgängar han eger; och med hänsigt dertill har Utsk. ej eller kunnat tillstädja bysättnings användande för den skuld, till hvars godtgörande gällenären i laga ordning afträdt sina tillgångar, så rida icke anledning förekommer, att gäldenären fter konkursen fått nya tillgångar, utan att han ned sin ed kan vederlägga sådant. I annan ändelse skulle bysättning helt och hållet förlandas med straff; men om än borgenärer hafa rättmätiga anspråk på verksamt biträde att arda förbjelpte till sin rätt, lärer dock gäldenärs förmåga att sin gäld betala ej ovilkorligen böraanes såsom ett brott. 4734 års lagstiftare stadgade äl uti 10 S al 5 kap. Utsi kningsbalken, att gäldeär, som ej har något att gälda med, må bysättas, jer borgenär det äskar; men med tillägg, alt domaen sedan skulle pröfva, huru hans fattigdom tillkomnen var, förklarades uti handelsbalkens 46 kap. enast den gäldenär skyldig att förblifva i häkte, byvars ttigdom fanns vara tillkommen af slöseri, dobbel ittja Och vårdslöshet, eller som bedrägligen förmått ina borgenärer att förtro honom deras egendom, cler brukat svek och list mot borgenäreine, och skulle id detta förhållande gälden minskas med ett visst elopp hvarje dag han qvarhölls i häktet, Pet var medlertid icke oförmågan att betala, som härvid afägs, utan gäldenärens förhållande och anledningarne ill hans oförmåga. Den som icke bevisligen varit lösare, dobblarc, lältliefull ellar —2.4.1s. Har sam mm — re