Aftonbladet – 21 april 1845, sida 3

— Err vån. En kulen och ruskig Novemberqväll förlidet år satt en stackars krympling, skräddarelärlingen Christoffer Ersson, uti sin miorbroders varma stuga i Fanbyn, Helgums socken i Angermanland. Han var af ungefär 24 års ålder, af svag och klen kroppsbyggnad och så ofärdig, att han endast med tillbjelp af 2:ne kryckor förmådde färdas fram. Efter en stund hördes någon komma, och snart inträdde morbrodern, bonden Per Ersson, utrusen och ruskig efter den besvärliga färden till och från den ungefär en half mil från byn belägna sågon. Efter en längre tids fortfarande regn och snös!ask hade alla vägar, synnerligast skogsoch hälväger, blifvit nästan ofarbara, i anseende till de öfver desamma från höjderna nedstörtande bäckarne, hvilka då gerna kunde benämnas åar. Utförligt omta:ade Per Ersson de fatiger, han utstått på den äfven under torra årstiden eländiga, till sågen ledande vägen, som gick genom bottenlösa myror och tätt askarsaf djupå, genom höstregnet uppsvällda bäckar. Per Ersson tillade slutligen, att om systersonen skulle kunna tillryggalägga denna väg på tolf timmar, så skulle han erhålla Per Erssons i Fanbyn belägna hemman. Den fattige krymplingen tyckte tillfället, art kunna i hast blifva hemmanskarb, ej böra lemnas oförsökt, och antog anbudet. Morbrodern åter, som, ehuru rik, dock lärer vara känd för ytterst snål, nvilket af hang handlingssätt vid detta tillfälle ock nogsamt skönjes, fann sig vid närmare besinning derigenom intet kunna vinna, hvaremot han riskerade hela hemmanet. Han modererade derföre sitt anbud sä!unda, att den tappande parten skulle betala 60 Rdr Zgs, den största summa, som den förmögne morbrodern trodde sig kunna småningom utpressa af den fatt:ze krymplingen. Ett ordentligt vad gjordes nu i vittnens närvaro om ofvanstående summa, och den ofärdige borde på den bestämda tiden hinna till och från sägen, samt vada midt uti vägen, och sit.des icke kunna undvika bäckarne, der de voro so: djupast. Morgonen efter detta vad börjades den ingalunda nöjsamma och beqväma färden af de båda -adhållarne samt Per Erssons dräng säsom vittne. Otroliga voro krymplingens mödor; ofta fastnade hans kryckor i den djupa mörjan, och flera gånger måste han på händer och fötter krypa öfver de sp: här och der voro lagda öfver bäckarne, emeda dervid icke kunde begagna sina kryckor, u kas tillbjeolp han åter icke kunde s doremellan mäste han bada sina förut nästan förvissnade fötter och ben i det kalla vattnet, som ofta stod honom till hakan. Allt detta oaktadt stretado kan dock framåt och hann. efter tre och en half tin onars färd den efterlängtade sågen. I anscende ti :a de vandrandes, isynnerhet den ofärdiges trö hvilade man här, uppgjorde ed och torkade kläderna. Smäningom hemtade sig den ofärdige, och började åter tänka på den sednare delen, eller återfär ion. Per Ersson åter började besinna, att han lättel:zen kunde förlora, i stället för vinna, och beslöt att såka sätta sig i säkerhet derför. Fördenskull hemskictiade han förut sin dräng, det enda vittnet. En stund derefter började den omisstänksamme krymplingen sin ännu mödosammare återfärd och ankom innan de tolf timmarnes slut åter till gården tillbaka, visserligen på egna icke ben, utan kryckor; men i hvilket tillstånd torde hvar och en kunna föreställa sig. Per Ersson vägrade helt och hället att betala Vadet, föregifvande, att han flera gånger nödzats bära systersonen, hvarföre han ansåg denne icke hafva ullgjort villkoren; systersenen deremot försäkrade, att han lika punktligt fullgjort vadevilkoren vid återfärden, som vid bortfärden, och stämde morbrodern Lill tinget i Samse!e, den 43 sistlidne Februari; och då Per Ersson, som i förtid hemskickat det enda vittnet, icke kunde styrka sin invändning, dömde häradsrätten honom att till systersonen utgifva de ordrade 60 Riksdalerna. Per Ersson har dock eragt vad emot detta utslag. Om systersonen förlorat vadet, hade Per Ersson sannolikt till sista fyrken utressåt summan af honom; och annars hide den näle manneftroligen icke heller sjelf gått bort sip lag och tagit sin dräng med Sig från onstiasaa gö:omål. — ÖVÄNTAD INVÄNDNING. Då vid en af sina i Hora socken hållna andaktssammankomster, den faiatiske skräddaregesällen Blomberg till sin: åhörare ttrade: att han vore af Gud befulimäktigad och allad till predikoembetet, framträdde en ällre man ch med serdeles lugn och allvar begärde få se fullvakten; hvilken begäran hade till påföljd av Blomerg, likasom salig Dumbom, vid ingången. kom af ig. (T. f. F. L. o. S.)