Aftonbladet – 21 april 1845, sida 1

landen, som dess större eller mindre brottslighet kan afmätas — endast derigenom, som den allmänt ers kända regel kan göra sig gällande: att straffet bör motsvara brottet, eller att ingen bör straffas hårdare än han förtjenar. Så bjuder äfven förnuft — så rättvisa — så den hos menniskan inneboende känslan. Det bör ock anmärkas, att de, som ifra för ovilkorligen bestämda straff, söka grunden till straff endast i behofvet deraf till förebyggande af brott och afskräckande derifrån; hvadan för dem egentliga måltstocken för det qvantitativa i straffet endast igenfinnes i dess tjenlighet för ändamälet. Men då denna grund, enligt Utskottets åsigt, ytterst mäste sökas i sjelfva rättvisan, ligger häri den mest bjudande väckelse att lämpa straff efter förbrytelse. Det är visserligen härvid att förutse, det till namnet lika brott någon gång kunna komma att olika straffas; men då rättvisan så kräfver, befarar icke Utskottet, att denna olikhet skall minska aktningen för iagen eller de bland dess tolkare, som göra rättvisans befordrande till målet för sina bemödanden. Om det dock stode i mensklig förmåga, att förutse alla de omständigheter, som karakterisera brottslighetens större eller mindre storlek, vore det visserligen väl, om lagstiftaren för alla brottets olika modifikationer utsatte bestämda straff; men då ingen lagstiftare hittills förmått lösa detta problem, och sådant troligen ej eller hädanefter lärer komma att ske, synes annan utväg cj eller finnas, än den, att tillämpa den i förevarande lagförslag uttalade grundsats: att straff skola, inom de i lagen derföre utsatta gränsor, mätas efter gerningens mer eller mindre svåra beskaffenhet och den större eller mindre brottsligheten i viljan, gerningsmannen ådagalagt; så ock öfriga omständigheter, som försvårande eller mildrande äro. Faran af grundsatsens tillämpning kan ej blifva betydlig, då domarens pröfningsrätt inskränkes inom vissa bestämda gränsor; men fördelen deraf måste blifva desto större, i samma mån, som den bidrager till rättvisa. Oaktadt de fleste medgifya nödvändigheten af någon pröfningsrätt för domaren, har dock blifvit invändt, alt densammas gränsor ej böra utsträckas utöfver en straffart eller straffgrad; men då en mängd brott finnas, hvilka i sina yttringar kunna vara af så olika beskaffenhet, att rättvisans fordran ej kan uppylas vid en sådan bogränsning, anser Utskottet en dylik ej eller böra såsom allmän grundsats fastställas. Den bestämmelse, som i ofvanberörde 6 meddelas för de händelser, då förbrytelser blifvit under flera straffgrader hänörda, lemnar så uttrycklig anvisning för pröfningen, att domaren ej kan blottställas för uppenbara misstag. Huruvida deremot någon inskränkning i den vidsträckta pröfningsrätt vid straffmätningen, som lagförslaget i sina bestämmelser rörande d2 serskilda brotten ät domaren öfverlemnat, lämpligen må ega rum, antingen mera allmänt eller för vissa fall, är åter en fråga, som icke kan afgöras förr, än i sammanhang med BranskNINDgeNn ar dessa Döstämmeele er. För det närvarande har Utskottet blott att yttra sig öfver sjelfva grundsatsen; och på sätt af det ofvananförda synes, gillar Utskottet densamma. Men härvid anser sig likväl Utskottet böra erinra, att Utskottet delar den af ätskillige ledamöter inom lagberedningen uttalade åsigt angående do i 4 S af ifrågavarande kapitel uppräknade straffmätningsgrunder. Utskottet instämmer nemligen med samma ledamöter deri, att ett sådant uppräknande af mildrande och försvårande omständigheter, lika litet som en mängd andra, mera till doktrinen än lagboken hörande, föreskrifter, kan gifva någon tillförlitiig ledning för lagskiparens omdöme vid förekommande speciela fall, men att deremot dylika regior ofelbart skulle blifva en outtömlig källa för dem, som i dem ville söka skenbara grunder till höjning eller sänkning af straff. Då det cj är möjligt att i förevarande hänseende vinna fullständighet i föreskrifterna, torde ändamålet bäst ernäs genom angifvandet af den allmänna grundsatsen: att vid straffmätning skall gerningens mer eller mindre svåra beskaffenhet och den större eller mindre brottslighet i viljan gerningsmånnen ådagalagt, så ock öfriga omständigheter, som försvårande eller mildrande äro, tagas i öfvervägande, — samt följaktligen hvad 4 derutöfver innehåller böra utgå. Efter det Utskottetsålunda redogjort för den granskning Utsk. verkställt ej mindre af föreslagna strafflagens 2 och 6 kap., hvilka egentligen innefatta de hufvudgrunder, hvarpå lagen blifvit byggd, än äfven den i sammanhang med 2 kap. upprättade särskilda lagen om verkställighet af fängelsestraff, anser sig Utsk. böra tillkännagifva, att churu Utsk:s åsigter vid denna granskning i några få mindre väsendtliga delar skiljt sig från dem, som i lagförslagen finnas uttryckta, är det likväl ingalunda Utsk:s afsigt att göra dessa skiljaktigheter till föremål för R. St:s pröfning, likasom ej eller att till Riksståndens antagande framlägga alla de mera till lagens detaljer, än till dess Igrunder, hörande frägor, deri Utsk. för sin del lagförslagen godkänt. Sådant bör cj komma i fråga, Iförr än förslagen, efter fulländad granskning deraf, Itill både grunder, detaljbestämmelsor och redaktion, kunna framställas i sin helhet, hvilket nu icke kan ske. Deremot och då det är af högsta vigt för sakens framgång och möjligheten att en gång komma lill målet, att Rikets Ständer, äfven om cen så beIskaffad fullständig granskning af förslagen i deras helhet icke vid denna riksdag medhinnes, ändock uttala sitt omdöme öfver de grundvalar, hvarpå förslagen blifvit byggda, på det visshet må kunna ernås, huruvida dessa förslag, utan att behöfva belt och hållet omarbetas, anses tjenliga att läggas till grund för den nya brottmålslag, som allmänna rösten så Ihögt påkallar, har Utsk. trott sig böra till Rikets Ständers pröfning särskildt framställa hufvyudgrunderna för den föreslagna lagen; och som Utsk., på sätt af det föregäende inhemtas, för sin del godkänt dessa hufvudgrunder, så vidt d2 innefattas i de af Utsk. hittills granskade delar af ifrågavarande lagförslag, får Utsk. hemställa, att Rikets Ständer, med erkännande utaf behofyet af en ny brottmålslag, må antaga de hufvudgrunder derför, som innefattas i 2 och 6 kapitlen af förslaget till ny strafflag samt den i sammanhang med förstnämnda kapitel särskildt upprättade lagen om verkställighet affängelsestraff, nem-IHigen: a) att allmänna straffarterna böra vara följande: 4 dödsstraff; 2, 3. 4. 5 ach ee fängelse j SU