Aftonbladet – 21 april 1845, sida 1

för serskilda fall bestämda gränser utsätta en viss hötessumma. För domarens ledning i omförmäldal hänseende, stadgas uti ifrågaställda kapitels 4:a : Straff skola, inom de i lagen derföre satta gränser, . mätas efter gerningens mer eller mindre svåra beskaffenbet och den större eller mindre brottslighet i viljan, gerningsmannen ådagalagt. Sålunda ökas eller minskas straffbarheten i mån af: den större eller mindre fara, skada eller förargelse, som brottet medj: fört: mängden celler vigten af de bevekelsegrunder, som frän brottet afhålla bort: gerningsmannens större eller mindre förmåga att brottsligheten inse: den större eller mindre djerfhet, list eller ihärdighet, som till brottets utförande varit använd: den inflytelse, som gerningsmannens egna elakartade begär eller böjelser, eller andras bemödande att förleda, eller ock tillfälliga anledningar, såsom nöd, öfverilning och mera dylikt, må anses hafva utöfvat på hans vilja: den kallsinnighet, gerningsmannen visat för den I förfördelades lidande, eller den omsorg han visat att hindra eller godtgöra gerningens onda följder; så ock I öfriga omständigheter, som försvårande eller mildrande äro); uti 5 S: Förekomma både försvårande och mildrande omständigheter; pröfve domstolen hvilkadera öfvervägande äro; samt uti 6 4: Åro för en gerning flera straffarter stadgade, utan att i lagen angifves serskild grund för användandet af den ena eller den andra; då skall den straffart användas, som först utsatt finnes, när den svårare är, om ej mildrande omständigheter öfvervägande äro, och när den lindrigare är, om ej försvårande omständigheter öfvervägande äro; hvarjemte vidare i serskilda SS bestämmes, dels vissa omständigheter, som ovilkorligen böra anses såsom försvårand2: eller mildrande, dels de förhållanden, som verka till nedsättning af straff, dels huru straff för flera brott skola till ett sammanläggas m. m. dylikt. Det är dock endast bestämmelserna uti förstnämnde tre S8, som, efter Utskottets omdöme, nu hufvudsakligen böra tagas i betraktande, såsom angifvande ärten och vidsträcktheten af den i förevarande hänseende uppkastade fråga. Innan Utskottet imedlertid ingår på densammas besvarande, anser sig Utskottet böra anmärka, hurusom straffmälning, i enlighet med de i berörde S uttalade grunder, jemlikt lagförslaget, eger rum: a) när endast ett relativt straff, såsom fängelse i en viss grad (2, 3, 0. s. v.) eller ock blott böter å brottet stadgas; b) då flera relativt bestämda straff derå äro alternativt utsatta, såsom fängelse i andra eller tredje grad, böter eller fängelse i sjunde grad, 0. s. V.;; c) då ett absolut och ett relativt straff alternativt äro stadgade, såsom fängelse i första eller andra grad; d) då två absolut bestämda straff, såsom mistning af embete eller afsättning, alternativt äro utsatta, och e) då endast ett maximum af straff är föreskrifvet. Nid härefter företagen pröfning af sjelfva frågan. måste man taga 1 orvervaägaunuuv, atvv Jå lagon hestäm mer straff för förbrytelser, kan den icke betrakta de menskliga handlingarna i annat än deras allmänlighet. Deras yttre följder bero på en mängd omständigheter, hvilkas inflytelse förut ej kan beräknas, och det är ej eller möjligt att från den allmänna regeln göra alla de undantag, som kunna föranledas af förbrytsrens ställning, Sinnelag och andra i oändlighet skiftande förhållanden. Lagstiftningen skulle endast derigenom fördjupa sig i en kasuistik, som ändå alltid blefve ofullkomlg. Det är derföre, som man i alla upplysta länders lagstiftningar åt domaren öfverlemnat att vid straffbestämmelsen göra afseende på dessa mångfaldiga omständigheter och förbållanden, som karakterisera brottsligheten. Denna grundsats har jemväl af Sveriges lagstiftare varit hyllad. Om man genomläser 1734 års lag, finner man en pröfningsrätt i vissa fall öfverlemnad åt domaren vida större, än den nu är i fråga. Att här upptaga alla de stadganden, som medgifva en sådan pröfningsrätt, är öfverflödigt; men såsom exempel må anföras: efter 2 kap. 42 giftermålsbalken skall den, som viger till äktenskap, utan att vara prest, straffas med arbete å Konungens slott eller fäste i try eller flera år, som brottet är till; efter 4 kap. 4 S missgerningsbalken skall den, som försummar upptäcka förrädisk stämpling, plikta efter som hans brott pröfrvas vara och den, som för sådan stämpling nämner viss man, utan att kunna honom öfvertyga, straffas som saken och omsländigheterna äro; efter 5 Köp. samma balk skall den, som utsprider lögner och falska rykten, de der röra rikets säkerhet, mista lifvet eller straffas med landsflykt, spö el!er fängelse, eftersom brottet är till; och efter 8 kap. 2 samma balk, skall den som förfalskar rättens domböcker eller kronans räkenskaper, straffas med arbete ä Konungens slott eller fästning, på vissa år eller hela sin lifstid, som gerningen är till. På flera andra ställen i missgerningsbalken finnas likartade stadganden; och att sednare tiders lagstiftare godkänt grundsatsen, synes dels af Kongl. förordningen angående Negerhandel och delaktighet deri af den 7 Januari 418530, hvilken för serskilda grader af delaktighet i nämnda brott stadgar scrskilda straff af fästningseller tukthusarbote, från 5 till 20, från 2 till 8 och från 4 till 4 är, samt dels af Kongl. förordningen den 30 Maj 18535, som utsätter straffet å den, hvilken talar eller skrifver lasteliga om Konungen, Prottningen eller thronföljaren, till lifvets förlust eller fängelse å fästning från 2 till 40 år, allt efter brottet och omständigheterna dervid. Den väsendtliga skillnaden emellan den nu gällande och den föreslagna lagstirtningen är emedlertid de!s den, att då, enligt den förra, domaren endast vid en del förbrytelser eger pröfva brottslighetens art och derefter lämpa straffet, söker den sednare att låta honom i alla de fall, der omständigheterna sådant bjuda, rätta påföljden eller förbrytelsen, samtgör sålunda en dylik pröfningsrätt till allmän regel, i stället för undantag, dels ock den, att då domaren i nu gällande lag ej har annat rättesnöre för sin pröfning, än det, som kan inneI fattas i de ömsevis begagnade uttrycken: som saken och omständigheterna äro till; som saken och personen är till; efter som brottet är till; efter omständiygheterna och så vidare; så angifver lagförslaget med mera fullständighet och bestämdhet de grunder, som böra följas. Man har dock invändt emot den utsträckta tillämpning af grundsatsen, som eger rum i berörde TI förslag, att deraf skulle härflyta en ojemnhet i lay