Aftonbladet – 19 april 1845, sida 2

den. Detta var ett pikskifte, som borde bli Europeiskt. Också stuckos de värda fruarne till des: de verkligen begge fingo elt visst tycke af bromsar, hvilket klädde dem ofantligt. Fru Silfversål var röd af raseri. Fru Gyllentamp var hvit a! raseri. Fru F., som satt emellan dem, ömson rodnade och bleknade i återskenet af de skiftande färger, som spelade å ömse sidor om henne. När de begge antagonisterne togo afsked, hviskade fru Gyllentamp i örat på fru Silfversåll Förräderska! minns dina eder! men denna sednare genmälde kallt, som en gammal diplomat Bättre att förekomma, än att förekommas., Knappt hade kotteridrottningarne, med vreder i bjertat, aflägsnat sig, förr än F. inträdde hos sin hustru med Ferdinand under armen. Amalia rodnade lindrigt. En qvinna rodnar e sällan vid åsynen af sin första kärlek, äfven om tre år förflutit från det ögonblick, då hon förgråten såg honom med näsduken hvifta sitt sista farväl. I en blixtsnabb panorama ilade alla bilderns af deras sammanvaro i Falkenberg förbi henne: själs öga, och det svaga, det förrädiska hjerta slog högre, än det någonsin, sedan skiljsmessan: ögonblick, slagit. Men med ett oefterhärmligt behag, som jus! denna blyghet gjorde dubbelt intagande, med er osökt, husmoderlig vänlighet, som log så fryntlig i kindgroparne nedanföre den hopknutna negligeens hvita spetsar, räckte hon Ferdinand handen Han kunde icke undgå att i elt ögonkast sam. manfatta alla de spridda dragen af den förskönande förändring, som Amalia F. undergått sedar hans och hennes sednaste sammanträffande. Hor hade förvärfvat sig den mjukhet, den harmoni i skick och rörelser, som gamle Gnibergs systerdotter i ej ringa mån saknade. Hennes hy hade blifvit klarare och genomskinligare. Det var, åtminstone för det obeväpnade ögat, omöjligt att på hennes fingrar räkna ut, huru nära de varit grann. skapet af spisen. Alltförgyllaren, toiletten, hade