Aftonbladet – 17 april 1845, sida 2

art af frihoetsstraff, man nu föreslagit, bättre uppfyller ändamålet, torde finnas af det efterföljande. Grunddragen och karakteren af dessa under sednare tider i flera länders lagstiftningar upptagna straff synas af den framställning, här efvan är gjord af de serskilda bestämmelser, som föreslagna lagstiftningen derom innefattar. Det system, som man söker införa, kallas, såsom bekant är, penitentiäreller förbällringssystemet. Detta system har imedlertid i andra länder utvecklats på två sätt, eller, med andra ord, sönderfallit i två serskilda systemer, kallade efter orterne, der de utbildats, det cna, det Auburnska, och det andra, det Filadelfiska. Det förra hvilar på den princip, att fångarne skola arbeta tillsammans under ovilkorlig tystnad samt hållas i enslighet under de mellantider, då arbetet upphör, och det sednare är grundadt hufvudsakligen på fångarnes fullkomliga afskiljande från hvarandra både dag och nutt, och deras sysselsättning med arbete. Af omförmälda två systemer var dock endast det förstnämnda eller Auburnska närmare kändt vid den revision, som lagkommitteen företog af sitt först uppgjorda förslag till Brottmålslag, och som grundlade det är 4839 allmängjorda förslaget. Detta system ansågs imedlertid ega ett märkbart företräde framför det i fängelseväsendet rådande, och derföre lades detsamma till grund för de i berörde förslag upptagna frihetsstraff. Men vid den granskning, som högsta domstolen derefter verkställde af samma förslag, yttrade högsta domstolen — under förklarande, att de nu brukliga, men ur förslaget uteslutna straffarterna voro olämpliga, enär de obestridligen undertryckte den straffades hederskänsla, den der dock utgjorde det motiv, som, näst Gudsfruktan, vore mäktigast att upplyfta den fallne och bevara honom från nya afsteg, samt att frihetsstraff i förening med arbetsivång, syntes vara det lämpligaste straffmedlet att sätta i stället — att, ehuru det så kallade Auburnska systemet fordrade, säsom hufvudvilkor, dels fångarnes inneslutande nattetid uti ensliga celler, dels ock tystnad under gemensamt arbete om dagarna, samt smittan af cen förderfvad moralitet under sådana förhållanden skulle blifva mindre, än då fängarne begagna gemensamma sofrum och i allmänhet ega fritt umgänge med andra, hvadan dessa slag af straffanstalter syntes ega en stor relativ förtjenst framför andra, der fångarnes åtskiljande icke blifvit i lika mån afsedt, ansåg likväl högsta domstolen denna art af det penitentiära systemet icke vara den, som till införande härstädes företrädesvis borde tillstyrkas. Officiella berättelser af personer, hvilka haft serskilda curopeiska regeringars uppdrag att undersöka och yttra sig öfver ämnet, hade nemligen vitsordat svårigheten, om icke omöjligheten, att hindra de tillsammans arbetande fångarne från inbördes meddelanden, för hvilkas underlättande fångarne visat sig fintlige att sinsemellan utbilda ett eget teckenoch fingerspråk; och det låge i sakens natur, att de åtminstone till utseendet icke kunde blifva hvarandra okända, hvilken omständighet redan utgjorde ett efter frigifvandet farligt föreningsband. Deremot utgjorde det andra systemet en fullständig tillämpning af grundsatsen om fångarnes afskiljande genom deras inneslutande dag och natt, hvar för sig, i celler, der de voro skyldige att förrätta arbeten, passande för en sådan belägenhet. De förblefvo följaktligen fullkomligt främmande för hvarandra. Denna ensamhet hade jemväl visat sig verksam att förmå fången till sjelfbetraktelse, öppna sinnet för ånger samt göra arbetet till ett behof. Stor anledning vore således att hoppas, det han komme att återvända till samhället förbättrad; — försämrad kunde han, efter all mensklig beräkning, icke vara, och ej heller medförde han från strafftiden några farliga bekantskaper. Högsta domstolen tillstyrkte alltså införande af sistnämnda system. Ehuru Lagberedningen instämt i denna mening, att nemligen fängelse i enrum vore bland de hittills försökta straffsätt det, som bäst uppfyllde ändamälet af en allvarlig bestraffning, förenad med möjligheten af den straffades förbättring; så enär detta straffsystem likväl fordrade lång tid och stora kostnader, för att kunna fullständigt genomföras, samt det för närvarande desto mindre kunde anses, åtminstone i hvad tidmåttet för dess användande och betydelsen af sjelfva enslighetskarakteren beträffade, tillräckligen bepröfvadt, som flera afvikelser vid dess utförande blifvit i dessa delar vedertagna på de serskilda ställen, der det redan varit begagnadt, hvarförutan man ännu fortfar att med nya försök utbilda omförmälda system, har Beredningen, äfven om dess fullständiga införande i ett ögonblick kunde låta sig göra, ansett mindre rådligt att taga ett sädant steg, utan att afbida en ytterligare utveckling af systemet, som under en icke alitför långt aflägsen framtid torde vara att förvänta. Det är af sådan anledning, som man, på sätt af här ofvan intagne 9 i Fängelselagen inhemtas, föreslagit, att ensamhetsfängelse till en början, och i mån af tillgängliga utvägar till dess införande, må blifva gällande för de två lägsta fängelsegraderna, der straffet vanligen träffar dem, som första gången sig förbrutit, och der det vore både att mest önska och säkrast att päräkna varning och förbättring, men att detta fängelse sedermera må antagas för den ena straffgraden efte; den andra, under den första, allt efter som det ge. nom erfarenheten -här och annorstädes kunde utröInas vara emot ändamålet svarande, och med de mo. difikationer, till hvilka de blifvande försöken inom I vårt eget land kunde gifva anledning. Efter att af tillgängliga källor hafva hemtat uppIlysning om penitentiärstraffet och de väsendtligastc modifikationer deraf, som visa sig i omförmälda två FREE