Aftonbladet – 15 april 1845, sida 3

Tvenhe nyare sångkompositioher af Bauck — romans (Minnelied) och Elfdrottningen — sjöngos af Hr Gänther. Vi lemna Hr Bauck och hans sånger alldeles å sido, hvilket han ej må förtycka, och nämna endast att han icke här, mähända ingenstädes, torde få höra dem utförda med ett så sannt uttryck, en så träffande uppfattning, som Hr Gänther ådagalade. Detta gäller om Hr Gänthers utförande af båda sångerna och förnämligast af Elfdrottningen, som förelägger sin sångare knutar af temligen svårlöst beskaffenhet. — Äfven ackompanjemanget till denna sång utfördes på ett ganska vårdadt sätt. Soirens arrängörer uppträdde hvarje med sitt solonummer: Hr Sack exeqverade — kanske med något mindre esprit än vanligt, ehuru ändå alltid med mycken artistisk förtenst — en variationspjes öfver tvenne nationalmelodier af Franchomme: en i sin. art ej misslyckad komposition, som till och med icke saknade partier af harmoniskt intresse — ett i konsertvariationer högst ovanligt förhållande. — Hr Steins cheval de bataille, den Thalbergska Hugenottfantasien, är, Gudilof, nogsamt känd, för att här serskildt behöfva prisas. Hr Stein utmärkte sig härvid genom en beundransvärd teknisk förmåga: den enda, som vid detta tillfälle kunde ådagaläggas. — Den ofta hörda Rondo russe,, med åtföljande andante, ur Beriots violinkonsert i H moll, återhör man dock ständigt med nöje, helst då Hr dAubert vid sitt utförande deraf är så väl disponerad såsom fallet var denna afton, då han både i afseende på smak och färdighet inlade en synnerlig förtjenst. Till slutnummer hade man ganska lämpligt valt en lika skön som populär komposition af Beethoven, neml. Dubbelsonaten i A dur för piano och violoncell. Denna musik uttalar den renaste humanitet, hvilken jemte den älskvärda naivetet, den naturfriskhet, som genomgår det hela, har gjort den till alla musikvänners älskling. Hrr Stein och Sack förstodo den svåra konsten att uppfatta och återgifva alla de snillrika dragen i detta mästerverk med deras egendomliga färg, och derjemte med full konseqvens bibehålla totalkarakteren. Det enda, som här störde i någon mån, var det något tumultuariska uppbrottet af en del åhörare, hvilka till föga fromma för sina mera musikaliskt sinnade grannar merendels tyckas betrakta finalet såsom en allmän reträttsignal. Säkerligen instämma många med oss; i den önskan, att detta artistiska företag måtte förnyas ifven under en annan säsong, då isynnerhet en mera utvidgad plan utan tvifvel skulle bidraga ill att förvärfva det ett ännu lifligare deltagande. —U—