Aftonbladet – 14 april 1845, sida 3

rion Delorme, en Ninon dEnclos, en Sophie Ar nould. Också hafva dessa begge olika kathego rier af kärleksrykte blifvit tagna i anspråk fö scenen. Hugo har skrifvit ett sorgspel öfver Ma rion Delorme, Shakespeare ett öfver Romeo oci Julia. Det sednare ämnet är utan tvifvel det värdi gaste, och har också befunnits värdigt att uppta gas på Kongl. svenska scenen den 40 April å i Kongl. svenska allmänheten April. Den förtjenst I fulla artist, på hvars recett Romeo och Julia bor 1 I de få svensk indigenatsrätt, insjuknade; represen I tationen blef uppskjuten, och det år således förs i vår nästa blick tillbaka, vi få taga det drama tiska mästerstycket och dess utförande på svensk: I scenen i vördsamt skärskådande. För en följd af sekler tillbaka beklagade si Iden unge, ridderlige Konradin i en proklamation öfver Carl af Anou, såsom den der orättvisligei Ipstulit makten ifrån honom, och tillvällat si: TI herradömet öfver Neapel. Samma klagan ha J belt nyligen blifvit, i trakten af Hudiksvall, a en bonde förd emot en annan, dock endast hvac den stulna makten angår, utan att ett enda ord blifvit i Fud ksvalls-frågan inrördt om Neapel Denna klagan uppenbarar sig i form af en stämningsansökan, hvarigenom upplyses, att makt-tillgreppet cgentligen icke af svaranden föröfvats mot käranden, utan mot dennes häst, hvilken utan tvifvel dessförinnan, för alt nyttja ett al riksdagens älsklingsord, varit ett mönster i maktfullkomlighet. Imedlertid är det karakteristiskt för den i det gamla sagolandet dupt rotfästade vidskepelsen, att ännu 48435 en så befängd orsak i kan ligga till grund för en stämningsansökan. Berlins, Hannovers och Hamburgs recensenter hafva på mamsell Lind förbrukat alla beundrans och fört usningens uttryck. Intet enda, som icke är till yttersta tråden utslitet, står åter för Stockholmarne. Nya ord måste i sådant hänseende ofördrö, ligen anskaffas, så vida vi icke inför verlden skola synas lånct efter i den allmänna enthusiasmen för vår smllrika landsmaninna. Nord-Tysklands skalder hafva för Jenny Lind slagit sina harper, så att skrufvarne lossnat, hvilket bäst torde kunna bedömmas af den i Morgonen ur elt Berlinerblad återgiina sången: O hbleibe, susse, einzge Jenny Lind, Der Musen, wie der Gratien Lieblingskind, Dem jauchzenden Berlin stets wohlgesinnt! Sind wir auch sonst beweglich, wie der Wind, In Deinem Lob wir trau und einig sind.,) Hvilken naiv bekännelse i dessa rader! De goda Berlinarne äro annars så flygtiga, så flygtiga, men, endast det gäller den stora sångerskan, stadiga, som obelisker! Ett verkligt afundsvärdt tyskeri! Infedlertid nalkas närmare och närmare den dag, då den utmärkta sångerskans segertåg åter framgår öfver fosterländsk grund och botten, då hon, med ett europeiskt rykte, lysande vunnet inom mindre än ett hbalfår, återvänder till den stad, som sett hennes första, barnsliga debuter. Hennes ovanliga talang bar kastat glans öfver Norden. Också lär Norden icke underlåta att kasta blommor, bifall och lager öfver talangen. ESBJÖRN. ) O söta, enda Jenny Lind, dröj här! Du Musers älskling, liksom Gratiers är! Bet jublande Berlin var välbevågen, Ty ä vi annars vindiga i hägen, Hvar stämma dock ditt lof i enig samklang bär.