Aftonbladet – 12 april 1845, sida 3

sällningen å statsskulden och guldutströmningen icke finnes, så synes knappt någon sekundär inJ verkan af den förra på den sednare kunna hafva lägt rum. Räntenedsättningen föranledde naturligtvis ingen minskning uti det kapitalbelopp, som var fästadt i fonderna, och det för spekulationsvurmen tillgängliga blef derigenom hvarken större eller mindre. Den enda förändring, som räntenedsättningen kunde åstadkomma, var en förändring -1i personalen af statens fordringsägare, i händelse neml. att de, hvilka förut voro ägare af fondI papperen, icke ville underkasta sig räntenedsättningen, och följaktligen sålde sina fordringar till andra, som voro dermed belåtna. Men att sådant i någon vidsträcktare mån skett, och att derigenom ,på spekulationens fält inkastats en mängd derstädes alldeles främmande personer,, är icke styrkt eller bevisadt, och har dessutom sanInolikhet emot sig, då räntenedsättningen å statens skulder icke gick lägre än den allmänna ränItefoten. De, hvilka innehade statspapperen, tillhörde naturligtvis antingen det ,jemnförelsevis ringa antal, hos hvilket, efter författarens förmenande, i England kapitalöfverflödet hopas, eHer ock den klass, som af sin förmögenhet bemtar en mindre riklig, måhända blott tarflig utkomst, men föredrager att hafva sina ringare tillgångar nedlagde i dessa securities framför annan egendom eller säkerhet. Innehafvarne aföfverflödet, hvilka så mycket snarare finna sig deraf besväraden, kunna af en räntenedsättning å statsskulden väl icke särdeles oroas eller deraf föranledas att sälja sina securities för att kasta sig in uti vidtutseende spekulationer. Man skulle till -och med kunna säga, att de borde finna sig med denna regeringsåtgärd belåtne, då de dericenom erhölle åtminstone någon lättnad i de besvär, penningarne dem förorsaka. Det vissa är, att deras kapitalöfverflöd skulle, såsom redan blifvit anmärkt, räntenedsällningen förutan hafva ingått i dessa äfventyrliga spekulationer, antingen direkte genom egarens eget deltagande deruti eller genom kapitalöfverflödets utlånande till — spekulanterne. Och de, hvilkas hufvudsakliga eller enda tillgång för måttliga eller tarfliga lefnadsomkostnader bestod uti fordringar i fonderna: icke är det troligt, att desse, om icke redan förut smittade af den gängse spekulationsfebern, skulle äfventyra sin existens och, i stället att nöja sig med en väl något förminskad men dock säker inkomst, flytta sitt kapital i osäkra, om än af aldrig så gyldene förhoppningar omstrålade företag. Äfven af denna klass skulle de, hvilka satte in sina kapitaler i förenämnde spekulationer, hafva gjort detta i alla fall, om också icke räntan å statsskulden blifvit nedsatt, och den medverkan härtill, som rättvisligen kan skrifvas på denna räntenedsättnings räkning, är åtminstone högst ringa, om den ens är någon alls. Dessa äro de betänkligheter Ins. haft vid att antaga den förklaring af guldutströmningarne ifrån England, som författaren med stöd af Horsley Palmer, Buchanan och Ricardo sökt göra gällande; och dessa betänkligheter vilja till och med synas Ins. vara verkliga och grundade skäl att förkasta samma förklaring såsom en förslagsmening, hvilken blott tjenar till att leda uppmärksamheten ifrån den sanna och rätta orsaken till dessa guldutströmningar. Och denna rätta orsak tyckes det Ins. icke vara svärt att komma under fund med, om man blott icke har för afsigt eller eger interesse uti att bortblanda den. Att en hastigt och starkt förökad kapitaltillgång fanns i landet vid alla dessa guldutströmningar, är ett faktum, i hvars erkännande alla äro öfverens, och att ett öfverflöd på kapitaler alstrar svindlande och obetänkta spekulationer, torde. ock få anses såsom medgifvet. Dessa spekulationer kunna uti intet land, som deltager i verldshandeln, och i England minst, inskränka sig till föremål och företag blott inom landet: de omfatta der kanske mest utländska föremål samt leda derigenom cen myckenhet kapitaler till utlandet. Detta är guldutsirömningen. Men det är icke nog att känna dessa förhållanden och erkänna detta sammanhang emellan kapitalöfverflödet och -guldutströmningen; man måste, såsom det synes Ins., för att rätt kunna bedöma detta sistnämnda fenomen, gå ännu ett steg längre tillbaka i uppletandet af orsåkernas kedja och undersöka uppkomsten af kapitalöfverflödet jemte deras verkliga heskaffenhet. Det gifves under fredliga förhåNanden intet land, som icke år ifrån år ökar och förkofrar sin kapitalförmögenhet, då med kapital förstås icke blott mynt och ädla metaller, utan all produktiv och improduktiv egendom. Sådant är folkökningeus och den fortgående bildningens verk. Kapitalförökningen är imedlertid till följe af många samverkande förhållanden olika i olika länder och med afseende å summan naturligtvis alltid störst, der den högst uppdrifna industri och den mest utsträckta handel finnas. Öfverallt står dock förökningen uti ett nägorlunda jemnt förhållande till det redan befintliga och förhanden varande kapitalet, hvilket visserligen kan det ena året vinna större förkofran än det andra, men likväl aldrig på en gång eller hastigt förökas till någon sådan grad, som förtjenar att kallas be ;ydlig. Qvantiteten af arbete kan nemligen icke vara nycket olika ifrån det ena året till det andra, och churuväl utbytet — handeln — kan gifva större inst ett är än ett annat, är det likväl icke tänkart, att skillnaden förmår bilda en kapitaltillgång så tor, att deraf ett öfverflöd på kapitaler kan uppkomma, helst förbrukningen jemväl är ifrån år tilläxer och i ett land, som rörer sig med t. ex. en nilliurd, tillökningen af några millioner icke kan ännas och verka säsom ett öfverflöd, Men äro dessa atser riktiga och sanna, så följer, att på naturlig äg ett kapitalöfverflöd icke någonsin hastigt uppommer, och att tillvaron af ett sådant hastigt uppkomnet ofverflöd tillkännager ett onalur igt och artificielt yrsprung. Och man upptäcker ursprunget, om man beraktar beskaffenhelen af de kapitaler, som bilda öferflödet. De bestå bufvudsakligen af papperslappar