Aftonbladet – 12 april 1845, sida 1

årtag, och med en ilande fart sättes man på grun mot den låga strandens sandbotten. Men ma är ännu icke i land. En liten komisk scen följe härpå: båtsfolket tar af sina skor, vickla upp sin: benkläder, hoppa i sjön och vi på deras axlar då de börja lunka med sin börda till land och sälta oss vackert ner få den torra sanden, iblanc en hop spöken i mörkrandiga hucklen eller roc kar och med turban på det rakade hufvudet, oct då äro vi i Tanger. För närvarande har denn; stad sin största märkvärdighet genom Fransmän nens bombardement, efter hvilket den ännu ri spridda ställen bär märken i murarne. Mohrer ne hafva dock redan murat igen de flesta bre cherna, hafva plockat tillsammans de fiendtlis: kulorna och äro färdige för ett nytt bombardement när som helst. Man kan svårligen bestämma huruvida många eller få af innevånarne stupade under skjutningen, ty barbarerna pläga alltid föra med sig sina döda, då de fly efter en förlorad batalj. Kabylerne, som efter bombarderingen inföllo i staden, gjorde troligtvis mer ondt in de fransyska kulorna. Emedan Tanger är en afrikansk stad, mycket olik våra europeiska, skulle jag något närmare beskrifva den, så vida jag icke egde hopp om att få se någon annan och större in denna; men vi drömma ännu om att få gå till Tunis; — jag spar derföre mitt bläck till dess. Fångenskap i Tanger. Hör nu på ett litet iv ntyr, som hände mig första dagen jag var i land. En kamrat och Jag hade nyss gjort en liten promenad utom staden till Mohrernas marknadsplats — en skräpbacke, som ligger straxt utom den södra stadspoten — och vidare till deras kyrkogård, der vi sågo åtskilliga grupper af stadens söner och döttrar sitta och funderax på de aflidnes grafvar. Det tilläts oss icke alt beträda platsen. Vi kunde icke heller samtala med kusinerna, Detta var ledsamt; ty man kunde eljest hafva fått veta något om anledninger till deras vistelse bland grafvarne. Kanske sutc