Aftonbladet – 12 april 1845, sida 1

detsamma säga några ord om den danska eskaderns officerare. Dock — ordet främmande synes ej mera vilja passa, då man talar om dansk och svensk; och detta märkes bäst ehvar man ser ctt sammanträffande af de båda brödrafolken. Så i afseende på de officerare af den danska eskadern, som öfvervintrat med oss i Gibraltars hamn. Vi möttes första gången såsom hade vi varit gamla bekanta, på hvilkas ömsesidiga tillgifvenhet vi redan långt för detta erbållit prof, och vi hafva nu skiljts åt, såsom bröder skiljas, mellan hvilka aldrig funnits något groll. Det är en märkvärdig nation, den danska, att kunna vara älskvärd och att kunna vinna hjertan! Men den eger i icke mindre grad konsten att vinna aktning. Alltid grundlig i sina studier, mångsidig i sin bildning och bildad i silt umgängessätt, kan dansken äfven alltid vara viss om att eröfra sina brödranationers hjertan. Hvad jag som svensk nu yttrar, skall icke jäfvas af våra vänner på andra sidan fjellen; jag är öfvertygad derom. — Men ifrån det ena till det andra. Vårt ankar hvilar nu i afrikansk sand och våra blickar På en mobrisk stads hvitkalkade hus. Ni fordrar således med rälta en liten beskrifning om Tanger och dess kringliggande trakt. Staden är dock ej af Marockos största, och eger, i afseende på byggnader och öppna platser, ingenting som förtjenar omtalas. Den är osnygg och smaklös, en trogen bild af den nation den tillhör. Jag var nalurligtvis mycket nyfiken alt få se en mohrisk sted, och gick, redan första dagen, i land, tillsammans med vår chef och en af officerarne. Det är dock ej lika lätt att landstiga i Tanger som t. ex. vid Riddarholmsbryggan i Stockholm. Först åker man ctt slags ;kälkbacke uppåt och nedåt några hundrade ofantliga svallvågor, som komma från Nordamerika, ifall det t. ex. blåser nordyest vind; derpå löper man in bakom några bränningar, som fräsa och spotta värre än de ilsknaste tigerkattor, derpå kommenderas roddarne att taga några dugtiga