Aftonbladet – 10 april 1845, sida 2

och de unga qvinnorna slogo sig med begärlighet öfver legenden, och Beata läste den högt vid spiseldens sken, medan Anna småsysslade i stugan. Min Gud och Fader! hade Beata sagt efter slutad läsning hvad det dera var vackert! Tycker du inte, Anna, att du ser bonom, den heliga Christoforus, hur han gick der i det klara vattnet, med det lilla Jesusbarnet sådera på axeln? Tror du inte att detta såg ut alldeles som vår lille Sven? Så tror jag åtminstone. Och nu lästes sången till den heliga jungfruns lof, och Beata utbrast efter dess läsning: Ack den som bara kunde tonen pået, för nog ä de ton till så fagra ordi Så här samspråkade de unga qvinnorne, tills ändtligen en skomakare kom in i stugan, i sin hemväg från auktionen. Detta störde läsningen och Beata steg upp, sägande sig icke våga dröja längre från barnen. Åh, det går ingen nöd på demy,, sade skomakaren. Tomt har fålle gått hem genvägen till dem, för fälle var han qvar när jag gick; men nu har han gjort upp eld i stugan, det såg jag, för det rök ur skorsten och lyste galant i fönsterna Himmelske Gud! utropar Beata, som troligen bättre kände sin Tomt och störtar ut ur stugan, och i snön — der såg man sedan märken efter hur hon ett par gånger fallit omkull under det häftiga språnget, troligen med sitt enda ögonmärke på den alldeles för Mycket upplysta stugan. Men ... detta var ock de! allra sisla man visste om henne; ty när folk slutligen ankommo, då ... låg stugan redan ned: bränd, och -på dess dörrtröskel lågo skeletterne efter modern med sitt minsta barn i famnen, sit! andra barn vid handen och den lilla fyraåriga