Aftonbladet – 10 april 1845, sida 2

— slutligen rinner det henne i hågen, att hon var ett blått ullgarnsnystan, som hon en gång i n knapp vändning nystat på en riksgäldsskilling, ch i glädjeruset ropar hon 45 sk., och se! då log auklionisten, och hvem var lyckligare än Beata! Med en vinds hastighet ilar bon hem, hållande den gamla grytan i ena handen och pläscböckerne, som hon ej ens gifvil sig ro att se vå, i den andra; men Tomt, han stadnar qvar ch rumlar. När hon kommer hem, sätter hon srytan på elden, fyller den med potatis, och melan dessa kokas sköler hon om barnen, och när le äro kokta delar hon till barnen, äter några sjelf och sätter ett litet fat deraf till Tomt, samt lägger bröd bredvid, en läckerhet, som hon hvarken består sig eller barnen. Derefter lägger hon de små, vyssar och luilar dem i sömn, släcker elden i spisen, om illa eller väl, det vet blot den allseende Guden, tager sitt lilla auktionsfynd som hon ännu ej ens velat öppna, och ilar med detta till ett helt nära boende grannfolk, som ha en ung piga, hos hvilken Beata troligen upptäck! någon själsträndskap; ty inkommen till benne löser hon ändtligen segelgarnet, som höll tillsam: mans de trasiga bokfragmenterna, och berätta för den unga pigan, som var allena, emedan hennes husbondfolk voro på auktionen, huru dermed hade tillgått, hur hon ropat på läseböckernan hur hon skyndat sig der hemma hos barnen oct hur hon nu var här för att visa Anna hvilke rart auktionsinrop hon gjort. Och nu vecklade: böckerne upp: det var en gammal legend om S: Christoforus och en andelig sång till jungfru Ma rias ära, samt ett par gamla resebeskrifningar eller dylikt. Dessa sednare lades alldeles åsido