Aftonbladet – 7 april 1845, sida 3

ledning af de utaf ej mindre åtskillige finska nationalförsamlingens ledamöter härstädes, än regementspastorn P. O. Wikström anförde underdåniga besvär öfver Konsistorii den 23 nästlidne Februari meddelade beslut, hvarigenom bemälde Wikström blifvit förklarad oberättigad att såsom tredje profpredikant till kyrkoherdebeställningen i nyssnämnde församling prof aflägga. Till underd. fullgörande häraf får konsistorium först och främst nåden anföra, att, ehuru enligt konsistorii underd. åsigt de båda å förslaget till kyrkoherdebestäliningen i Finska nat. församlingen uppfördes, komministersadjunkten Mellins och vice pastorn Ranckens, rätt är af de nu anförde underd. besvären i den måtton beroende, att de blifvit genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 8 Aug. 4842 tillförsäkrade, att endast bredvid en med dem i skicklighet och förtjenst jemngod 3:dje profpredikant ställas under omröstning, hvarföre de, då tvist härom yppats, tilläfventyrs bordt hafva tillfälle att genom underdånig förklarings afgifvande denna sin rätt få bevaka, desto hellre, som samma förmån i allmänhet medgifves de å förslag till regala pastorater uppförde, då fråga uppstått att genom kallad extra profpredikant förstärka förslaget, konsistorium, likväl icke tilltrott sig att på egen hand en sådan förklaringsrätt dem bevilja, dels för att icke förhindra denskyndsamhet, E:s Kgl. M:t i nåder befallt konsistorium att nu vid detta ärendes handläggning iakttaga, dels emedan Eders Kongl. Maj:t i nåder täckts ensamt konsistorii underd. utlåtande infordra, utan att handlingarnesutställande till vederbörandes underd. förklaring anbefalla, hemställande konsistorium till Eders Kongl. Maj:t, huruvida det för målets pröfning kan finnas nödigt, att de båda föreslagna änhu hörde varda eller icke. Beträffande dernäst sjelfva hufvudsaken, så anhåller konsistorium att först få i underdånighet ådagaligga, huruvida den beskyllning är grundad eller cj, som klaganderne behagat tillåta sig inför thronen, alt det nu iunderdånighet öfverklagade beslutet skulle från konsistorii sida innefatta ett fortsatt bemödande att motarbeta församlingens önskningar och dess lagliga rätt. Finska församlingen, eller rättare några inom densamma inflytelse egande personer, hvilka under en längre tid framträdt såsom dess sakförare, synas sedan en följd af år hafva byst och hysa den öfvertygelsen, att hvad som kan utgöra deras och de med. dem liktänkandes önskningar också ovilkorligt, derföre att församlingen är en i afseende på sin kyrkoherdetillsättning privilegierad församing, skall utgö:a dess lagliga rätt, utan att besinna att privilegier) icke äro inskränkta, utan regelbundna af en viss Legränsning, och att det befordringssökande presterskapet också har en lagiig rätt, bestämd genom all-! männa befordringslagar och serskilda stadganden, hyilkens helgd den auktoritet, som är satt att i första: hand tillämpa lagen, är lika mycket pligtig att iakttaga och respektera, som församlingarnes. Det är. utan tvifvel från glömskan häraf, som konsistorium måste härleda ett så obetänkt och obefogadt yttrande, som det ofvan anförda. De skulle icke hafva kunnat tillåtit sig det, om de betänkt, att. ett konsistorium icke kan längre gå cen församlings. önskningar, il möte, än som är med allas rätt; förenligt, och att) det måste tillbakavisa sådana tillbud, hvarigenom an-; dras rätt skulle förnärmas, derest deras önskningar .! ensamt skulle afses. j I omkring 100 år, eller från 4740-talet intill den 21 Dec. 1840, har finska församlingen egt rättighet !: att, utan förslags upprättande, till profs afläggande för dess kyrkoherdebeställning kalla så stort antal; prestmän, den för godt funnit, och att bland dessa; kallade någon till sin själasörjare utse, utan annat vil kor än att han skulle hafva fullgjort de för kyrkoherdebeställning i allmänhet föreskrifna prestanda. : Men den sälunda utsträckta kallelserätten motsyara-! des af en inskränkning i valrätten på det sätt, att vid valet församlingen röstade per capita ochkyrkorådet utöfvade hälften af valrätten mot församlingen. Det var ganska naturligt, att ett sålunda utöfvadt privilegium i afseende på kallelse af prestmän till: prof skulle vänja församlingen vid den tankan, att dess önskningar vore dess lag, och att någon laglig rätt icke fanns till för prestmännen, utan blott för församlingen. Den 24 Dec. 4840 behagade Eders, Kongl. Maj:t i nåder gifva församlingen en ny regle-) ring och tillika föreskrifva för dess kyrkoherdeval en alldelas ny ordning. Kyrkoherdebeställningen skulle nemligen sökas, efter derom utfärdad annons, de sökande skulle i afseende på sin kompetens pröfvas af konsistorium, och de sålunda pröfvade och godkände underställas församlingens val Härigenom förlorade nu församlingen den så länge utöfvade kallelserätten. Väl fick antalet af sökande vara obestämdt, och alla,! de måtte vara många eller få, voro lika valbara, så:! snart de företett sådana handlingar, att de kunnat af konsistorium godkännas; men pastoratet blef i det )! afseendet lika de icke privilegierade, att antalet af ! dem, som skul!e under emröstning ställas, icke be! rodde af kallelse, utan af ansökningar, och de sökan-! de erhöllo af fatalier beroende rättigheter. Men om !! kallelserätten försvann. och detsåledes ickelängre ankom 1 n d I I I på församlingen att bestämma antalet af dem, emellan hvilka val fick ske, så blef dess valrätt så mycket mer utsträckt, då genom Kongl. brefvet af den 4 Mars 1843 den hittills af kyrkorådet utöfvade rätt att röta lika med församlingen borttogs, och en hvar församlings medlem erhöll röstetal i mån af dess afgift ill kyrkan. Det vill tyckas, såsom hade begreppet om den lagliga rättv, som genom denna af Eders Kongl. Mej:t vidtagne förändring i sättet för finska pastorsbeställningens tillsättning frångått församlinsen, och den lagliga rätt, hvilken såsom ny kommit den tillgodo, aldrig blifvit af klaganderne, urskildt med fullkomlig klarhet, utan städse mer el-l? er mindre sammanblandadt. Det vill synas, som! hade de aldrig kunnat riktigt lösgöra sig från den öreställningen, att, jemte den undfångna utsträck-)? are valrättigheten, församlingen ännu i mer ellter! mindre mån skulle så:om ett privilegium äfven hafva gvar den tillförene utöfvade kallelserätten eller rätligheten att afgöra också hvilka som skola: under val ställas, utan afseende på de sökandes af fatalier beroende rättsanspråk.. De synas hafva trott och innu tro, att församlingen eller någon del deraf blott )v behölver önskar, föratt få i afseende på kallelse-2 rätten i följd af privilegier göra gällande snart sagdtin hvilka anspråk den behagar V