Aftonbladet – 7 april 1845, sida 2

fråga nu gått så långt, att den icke vidare kan falia, må blifva en sanning. Någon förhoppning härom kan man likväl icke hemta af det yttrande, som en statsrådsledamot nu sednast afgaf på Riddarhuset. Genom en från Rikets Ständer i detta hänseende bestämdt uttalad önskan bindes regeringen att ej släppa frågan, och man vinner derigenom mycket i tid. Ty hvad Ständerne än i detta fall må besluta, så mäste vi dock erkänna, att K. M:s sanktion i sista hand är nödvändig, för att detsamma skall blifva lag, och då synes det vara Kimpligt, att, så vidt möjligt är, på förhand förvissa sig om Kongl. Majestäts gillande och icke uppskjuta sådant till en obestämd måhända aflägsen framtid. Jag tror mig nu hafva besvarat Hr Mechels fråga, hvad resultatet af motionen skulle blifvan. Resultatet skulle nemligen blifva att man erhölle visshet om hvad Regeringen i denna fråga bestämdt önskar. Och härigenom anser jag mig äfven hafva besvarat Hr Ekholms yttrande, att motionen skulle komma att motverka ett förslags antagande. Det är i sanning ett besynnerligt öde, som representationsfrågan har. Här har min motion rönt motstånd af Hr Ekholm, hvilken sjelf, såsom sitt eget, framlagt ett representationsförslag, som vunnit detta Stånds bifall, och hvars antagande för ingen del motverkas genom min motion, utan snarare befrämjas. På Riddarhuset deremot, hvarest en i samma syfte, som min, blifvit väckt, har icke någon motsatt sig densamma mera än just Hr von Hartmansdorff och friherre Palmstjerna.. Huru kan man förklara sådant? För mig är det omöjligt, och jag får endast bekänna, det jag i detta, såsom i många andra fall, finner Herrans vägar underliga,. Jag rekommenderar imedlertid min motion till vederbörande Utskotts behjertande. Hr Gustafsson hade redan, då frågan i förra plenum väcktes, förenat sig med Hr De Marc. Vid sista riksdag afgaf representanten från Borås en med denna alldeles likartad motion, men likväl icke förr än ett representationsförslag redan blifvit gjordt hvilande. ,Min mening var då, likasom Utskottets, att motionen icke var fullt grundlagsenlig, och derföre icke kunde bifallas, enär man hade hopp derom,-att det hvilande förslaget skulle vid denna riksdag blifva antaget. Nu åter har man intrasslat sig i ett dilemma, hvarur man svårligen lärer kunna reda sig; och jag tror derföre, att man under nuvarande omständigheter icke kan finna något mera lämpligt medel att reda de invecklade förhållandena, än det Hr De Marå föreslagit. Jag är väl i allmänhet icke någon serdeles stor vän af kommittter, emedan erfarenbeten så ofta visat, att de merändels arbeta långsamt, äro ganska kostsamma, samt medföra i det hela föga resultat. Men här finner jag det vara af högstå vigt. att någon ätgärd vidtages, hvarigenom det öfverlemnas ät Regeringen att gifva slag i saken. Man kunde väl här invända, att det icke är till alla delar rätt att Regeringen ensam skall tillsätta ledamöterne i denna kommitte, som har att handlägga en fråga, hvilken rörer båda statsmakterna; men det skulle endast Ieda till onödiga vidlyftigheter, om man invecklade sig i en diskussion härom; hvarföre jag licke kan annat, än i allo understödja Hr De Mares förslag. Er Ekholm: Jag beklagar, att jag i detta fall måste skilja mig från några af mina vänner; men jag kan omöjligen anse den ifrågavarande motionen såsom annat än ett Rydinius redivivusn. Hvad först beträffar Ifr De Mares yttrande, att Herrans vägar äro underligar, derföre att jag här motsatt mig samma sak, som Hr von Hartmansdorff på Riddarhuset, så finner jag detta yttrande i förevarande fall vara mindre lämpligt, samt tror att vår Herre i detta hänseende är mera neutral än sjelfva Begeringen. Det förslag, som blifvit under mitt namn till KonstitutionsUtskottet inlemnadt, ehuru jag i det hela uti detsamma har ganska ringa det, omfattar jag med lika värma, som någonsin Hr von Hartmansdorff älskar sina fem Stånd. Bet är således ganska naturligt, hvarföre jag icke vill att en underdånig Iskrifvelse om tillsättande af en kommittå skall afgå, derest intet förslag möjligen kan blifva hyilande. Tvenne väsendtliga olägenheter komma alltid att vidlåda en dylik kommit Sammansättningen af en sådan skulle alltid blifva äfventyrlig och möjligen föranleda dertill, att dess arbeten blefye långvariga och slutligen strandade på samma klippa som de flesta föregående kommitteers. Om den sammansattes af personer utaf två olika färger, så skulle förhållandet der blifva alldeles enahanda, som inom KonIstitutionsUtskottet för närvarande, eller att alla fråIgor berodde på lottospelet med den förseglade sedeln. Om deremot kommitten blefve utsedd bland personer af en enda färg, så skulle dess slutliga förIslag blifva i mer eller mindre mån osmakligt för I dem, som vore af motsatta politiska åsigter. Om vil dare Regeringen skulle adoptera kommitteens förslag lsäsom sitt eget, så hade Regeringen, i händelse detlsamma sedermera icke skulle godkännas, alltid någon, på hvilken skulden derför kunde kastas, och Ikunde alltid undanskylla sig dermed, att det icke lutgjorde Regeringens tanka, utan att det blifvit framJlagdt till följd af Ständernas begäran. Då finner jag Hr Petrås förslag vara vida bättre, eller att StänI derna anhälla, det Regeringen ville inom sig utarIbeta ett representationsförslag, och sedermera söka latt, med tillhjelp af alla lagliga medel, genomdrifya Idetsamma. — Hrr Gillberg och Winge instämde. Hr vice talmannen Brinck: Under diskussionen förl. Måndag yttrade jag, det jag ansåg Hr de Marås motion vara för tidigt väckt och att man, innan beslut deröfyver fattades, borde afvakta representationsfrågans utgång hos Ständerna. Lika med Hr Ekholm trodde jag att, om det lyckades att få reformvännernas förslag hvilande till nästa riksdag, det då icke vore lämpligt att Rikets Ständer irkomme till Kongl. Maj:t med anhållan om nedsättande af en kommitte till utarbetande af ett nytt förslag. Ty en sådan anhållan vore i min tanka liktydig med ett förklarande från Ständerna, att de icke gillade det my