Aftonbladet – 5 april 1845, sida 2

vigvaltnet begöt hans ba:ns hufvuden, var han annorlunda. Rik hade han kunnat vara, rikare än någon på jorden, ty hvad den ädla menniskan anser såsom lifvets högsta goda, det hade himlens välsignelse gifvit honom i fullt mått. Men hans hjerta hängde fast vid verlden och dess bedrägliga njutningar; han älskade ingen annan är sig sjelf. Derföre blef han tidigt skiljd från sina afgudar. Han skulle aldrig vagga något leende barnbarn på sitt knä, skulle icke i längden njuta af de jordiska frukterna, just emedan de syntes honom såsom de kostligast: och han dervid glömde de himmeiska. — Gud vare hans fattiga själ nådig! Amen! bifogade generalens djupa röst, i det han gjorde korstecknet tillika med den andlige. Antonia tillfrisknade långsamt från en svål sjukdom, och endast den ömma uppmärksamheten, den barnsliga omvårdnaden och den innerliga ömheten hos de fyra unga personeina, som omgåfvo hennes säng, tycktes mildra hennes Ji dande och göra hennes öde drägligt, samt slutligen knyta ett nytt band mellan henne och lifvet General Solemka var af sina krigarepligter län gesedan bortkallad till en annan ort. Med myc ken ömhet skiljdes han från sina unga vänner som hoppades att få återse honom, och yttrad vid afskedet den önskan att, då folkstriden el gång vore öfverstånden, få förena sig med dem med dem utgöra en enda familj, och af dem all bli ansedd som en far. Men snart anlände til det lilla slottets innevånare den sorgeposten, at generalen funnit ärans och tapperhetens död p slagfältet vid Leipzig, tillika med flera tuse: andra, som kämpat för nationernas ära och sjet bestånd. På nytt skakade af detta sista slag, beslöto Ita liens barn att öfvergifva ett land, der de omgål vos af idel sorgliga minnen. De sålde herr vo Recks egendom, både löst och fast, och då d förvandlat allt i reda penningar, delades arfvet