Aftonbladet – 5 april 1845, sida 2

emot syskonen, hvilka, å sin sida lika bestörta, ilade honom till mötes med utropet: Broder! i hvilket utrop blandade sig så väl den häftigaste öfverraskning, som den innerligaste ömhet. — Hvad viljen j?... Hvad var det som förde er hit, just hit? frågade Alessandro med hbeklämdt hjerta. — Vi söka vår far, svarade Viola med smekande, ljuf ton. Man anbefallte oss att resa efter honom. Det ha vi gjort; här skola vi finna honom och din syster skall knäböja för honom och bönfalla och icke stå upp, förrän han välsignar oss alla tre. — Du är här... du är hos honom, tillade Carlo med glädjefullt allvar. Då behöfvas väl icke längre vår systers böner; då är väl den hårde mannen längesedan bevekt och förnekar oss icke längre den rätt vi af himl:n erhållit, förnekar oss icke längre sin faderskärlek, utan hvilken lifvet är oss så fattigt. O, Alessandro! du var alltid den klokaste och raskaste af oss; derföre var du ock den lyckligaste; du var den som först träffade vår far. En obeskrifligt hemsk känsla bemäktigade sig härvid Alessandro. Han fattade i de båda syskonen och vände dem emot likbädden. — Ja — jag var den förste som fann vår far, sade han: med den djupaste smärta. Sen hitl... detta är vår far. BådaKuppgåfvo ett anskri och gömde sina ansigten vid hans höghvälfda bröst.zz Han slog sina armar omkring dem och tryckte dem hårdt till silt högt klappande hjerta. — Är detta herr Alcibiades von Grilling? frågade pater Augustin generalen, som med dystra blickar betraktade den sörjande gruppen; och di Solemka besvarade frågan med ja, trädde ordensbrodern närmare och såg, länge och forskande, på den döde. — Jag skulle icke hafva igenkänt honom, yt trade han då, liksom för sig sjelf. När jag lin dade det heliga snöret kring hans och den skön; Fjorettas hand, var han annorlunda; när jag med