Aftonbladet – 4 april 1845, sida 2

— Beklaga mig icke! ropade den sårade. Jag behöfver intet medlidande. — Doktorer vill jag ha if-ån residensstaden.... jag vill betala dem kungligt. ... jag kan betala.-.-. Skaffa den der fuskaren undan mina ögon för alla dj...r! — Menniska, tänk på Gud! ropade generalen, uppbragt. Min vän, Aleibiades, tillade han dock genast med mera mildhet. Här skickar himlen dig tröst i dina svåra stunder. Igenkänn din son, Alessandro, en hederlig, tapper g0sse. Din famil är icke värnlös, ty han skall bli dess stöd. — Jag har ingen son! . ---Jag vill icke h: någon son! ..... jag kan sjelf skydda de mina utropade den sjuke i raseri. De äro således be dragare allesammans ..... alla hafva sammansvu rit sig mot mig. Och der.-.--der står min hät skaste djufvul... han kommer för att utmana mig Då herr von Reek yttrade dessa ord, pekad han med banden åt dörren, och då man blickad ditåt, varseblef man den gamle Pietro, som sto der, insvept i en lång, hvit nattdrägt och stirra de med sina ihåliga i djupet liggande ögon p busbonden. Med sin torra, gulbruna gestalt oc i sin orörliga ställning, liknade han fullkomlig e!t svept lik, så alt man väl kunnat anse honor för vålnaden af en afliden. — Guds dom! ljöd det med rysligt ibålig to från gubbens färglösa läppar; derefter aflägsnad han sig. Solemka blickade efter honom, i det att nan net Fioretta liksom medvetslöst halkade öilvt hans läppar. — Fioretta! upprepade den sjuke adelsmanne långsamt och sjönk tillbaka på bädden. Hal